Ursprunglig.
Vätar (tål sommartorka), fuktängar, här gärna i trampskadad mark, i körspår o.dyl.; även i bleke i dikade, torrlagda träsk samt i fuktiga grustagsbottnar, bryor, fuktsvackor och kärrpartier i ängs- och lövmark. Ofta i stora bestånd. Vita blommor förekommer sällsynt: ”Första gången jag såg vitblomande gamander var 1993 på Hundlausar i Vamlingbo” (Larsson 1994).

Johansson (1897) sammanfattade: ”Allm. (men på n. v. delens hällområde blott h. o. d.)”. Beskrivningen håller även i dag (”h. o. d.” motsvarar frekvensen tämligen allmän), men det förefaller som om utbredningsluckor i jordbruksmark och skogsmark är mer markanta nu.