Ursprunglig.
Öppen, torr (ibland möjligen något vinterfuktig) sandig till grusig kalkhällmark, kalkberg, gles kalktallskog, alvarmark och torrängar; även jord- och skräphögar, ruderatmark, åker- och vägkanter. Duvnäva tål viss kulturpåverkan på växtplatserna.

Duvnäva är starkt bunden till områden med ett underlag av hård kalksten, där den närmast är allmän; alla förekomster i provrutorna finns inom dessa områden. Arten saknas märkligt nog i stort sett på Sudret och Storsudret. Detta stämmer dock med Johanssons (1897) växtplatser. Han angav arten som”Flerst.” på ön, men uppgav bara 20 lokaler från 17 socknar, sydligast i Hablingbo. Johansson (1910b) ändrade frekvensen till ”här och där”, nu med Öja som sydligaste socknen. Av allt att döma ökade duvnäva under 1900-talet. Orsaken till detta är inte klar för oss.