Ursprunglig.
Öppen, betad strandäng i salttågsbältet och något högre, på små kullar eller ovan skonkanter. Denna växt finns längs de västra kusterna norrut till Vivesholm i Sanda och på de sydöstra norrut till Närsholm samt längs de östra och nordöstra kusterna från Katthammarsvik till runt Bungenäs. Den räknades av Englund (1942) som en beståndsdel i salttågsbältet, särskilt runt skonor där salthalten i jorden är förhöjd. Englund ansåg vidare att distinkta fläckar med arten ute på andra delar av strandängarna troligen utgjordes av ett slutstadium vid igenväxningen av f.d. skonor. Efter sina inventeringar (1928–36) av öns stränder prickade Englund in 173 lokaler på en karta; frekvens och utbredning förefaller vara rätt oförändrade sedan dess.
Arten representeras på Gotland av baltisk strandmalört ssp. humifusa. Denna underart finns på Öland och Gotland samt på Ösel i Estland och har möjligen sitt ursprung i en sydöstlig stäppflora (Persson 1974). Ett belägg (i UPS) som samlats av P.C. Afzelius vid Bocksarve i Öja 1841 (eller 1845) är typexemplar för underarten.
Första fynd
Utbredning
Mindre allmän, 42 kartblad, 152 km2-rutor.
Lokaler
Osäkra eller oriktiga uppgifter:
Bartholin (1662): från ”Hastøe” under Fuirens och Sperlings gotlandsresa 1623. Ortnamnet är dock oss veterligen inte känt från Gotland. Uppgiften kan möjligen ha avsett Hästö vid Karlskrona i Blekinge, där resan passerade.
