Ursprunglig.
Torr, ljusöppen mark: hällmark, ängsmark på sand och grus, gles kalktallskog, väg- och åkerkanter. Betestålig. Enligt Wahlenberg (1805) ansågs backsmultron ”för välsmakligare än vanliga Rödbären”.

Allmän på Gotland; dock inte lika spridd som systerarten smultron F. vesca, att döma av andelen provrutor. Backsmultron saknas på Avanäset och större delen av Gotska Sandön, Fårö, vilket tyder på att arten kräver ett kalkhaltigt underlag. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer i stort också i dag.