Ursprunglig.
Fuktiga välbetade strandängar, gärna med blottor i växttäcket. Arten finns även på bar sand, kalkjord eller bleke i fuktängar, f.d. träsk, alvarvätar, kalkhällar, diken och grustag; särskilt i körspår i dessa miljöer. Englund (1942) ansåg att dvärgarun gynnades av de blottor på strandängarna som skapades av vågrörelser.

Johansson (1897) bedömde att dvärgarun förekom flerstädes (motsvarande frekvensen mindre allmän) och uppgav växtplatser från Silte och Eke i söder till Fårö i norr. I början av 1900-talet samlades arten även i Vamlingbo, Öja och Fide, vilket gör att utbredningsbilden vid denna tid stämmer bra med dagens. Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade hela 219 inprickade lokaler på artens karta, medan bara ca 100 växtplatser vid kusten noterades under inventeringsperioden. Detta tyder på en minskning för dvärgarun runt Gotlands kuster sedan 1930-talet (även om Englunds inventering genomfördes med synnerligen hög noggrannhet). Troligen kan det bero på det minskade strandbetet under samma tidsperiod.