Ursprunglig.
Denna exklusiva art, som i Sverige finns bara på Karlsöarna, växer i rasmark med glesa buskar och lövträd. På St. Karlsö noterades arten först 1936 vid Älmar (I. Fröman i S; Fröman 1938), då 110 exemplar. Antalet plantor varierar mycket mellan åren. Bestånden på St. Karlsö hade åren 1936–95 ett minimum 1975 med endast 13 exemplar och ett maximum 1960 med ca 900 exemplar; oftast ses mellan 50 och 100 plantor (Nilsson & Gustafsson 1976a, Ingmansson 1995). På L. Karlsö sågs bara 1 exemplar 1941. Därefter har den ökat; t.ex. sågs 286 exemplar 1977 och 102 exemplar 1998 (Wahlin 1945, Nilsson & Gustafsson 1976a, 1985).
Endast äkta karlsösallat ssp. quercina är känd från Gotland.
Karlsösallat är fridlyst.
Första fynd
Linné (Linnæus 1741 nr 73): ”Wäxer på Östra sidan af lilla Car[l]söen”; i reseberättelsen (Linnæus 1745b, 14 juli 1741) skriver han att den ”fants på södra sidan åt öster af lilla Carlsöen; denna ört har jag aldrig tilförna haft tilfälle att se”. Arten var då ny för Sverige. Exemplaret i Linnés herbarium i London (950.1, typexemplar för arten) saknar anteckningar om var det togs och vem som samlade det; troligen samlades det på L. Karlsö (Jonsell 2006). Efter Linné blev karlsösallat uppenbarligen inte sedd förrän 1890 (E. Sylvan i S, K. Hedbom i UPS, E. Borgström i UPS; Hedbom 1891). Den finns ännu kvar på L. Karlsö (se nedan).
Utbredning
Sällsynt, 2 kartblad. 2 km2-rutor.
Lokaler
Uppgifter sedan 1983:
– Eksta, St. Karlsö, O Älmar, under almar och i buskage, från 1983 (163023 635275, 163033 635265 GI m.fl.; Ingmansson 1995) till 2013 (SHe), här först sedd 1936 (Fröman 1938); L. Karlsö i Rävhagen och ovanför bodarna, i rasmarker, från 1983 (16365- 63559-, 163663 635612 ACH, GI m.fl.; Hjernquist 1988) till 2012 (ELj), här först sedd 1741 av Linné (se ovan).
Äldre uppgifter:
– Eksta, se primäruppgift samt ovan.