Ursprunglig.
Öppen, torr (men vinterfuktig), gärna sandig kalkmark: vätkanter, blekevätar, alvar, kalkhällar (ofta i mosskuddar), kalkberg och torrängar. Sällsynt på Sudret, men vanligare på Storsudret. På Gotlands kalkmarker är hällklofibbla allmän, i synnerhet på Fårö. Johansson (1897) bedömning, ”Allm. på hällområdena”, stämmer således bra även i dag. Hällklofibbla är troligen endemisk för Gotland (Jonsell 2004), men ev. finns liknade former i Estland (Andersson 1990).