hällklofibbla
Crepis tectorum var. glabrescens
Mer information om arten

Ursprunglig.
Öppen, torr (men vinterfuktig), gärna sandig kalkmark: vätkanter, blekevätar, alvar, kalkhällar (ofta i mosskuddar), kalkberg och torrängar. Sällsynt på Sudret, men vanligare på Storsudret. På Gotlands kalkmarker är hällklofibbla allmän, i synnerhet på Fårö. Johansson (1897) bedömning, ”Allm. på hällområdena”, stämmer således bra även i dag. Hällklofibbla är troligen endemisk för Gotland (Jonsell 2004), men ev. finns liknade former i Estland (Andersson 1990).

Första fynd

Landeberg (ms 1811) angav under C. tectorum formen a) C. pumila (jfr Johansson 2010). I tryck först hos Neuman (1887, som C. tectorum f. glabrescens) från en vätartad sänka nära Vibble kalkugn i Västerhejde 1886. Tidigast samlad på kullar mellan staden och Snäckgärdet i Visby 1849 (K.J. Lönnroth i UPS det. E. Ljungstrand & J. Petersson 2012).

Utbredning

Tämligen allmän, 104 kartblad, 467 km2-rutor. Provrutor: 1,2 %.

karta