Ursprunglig.
Frisk till fuktig barrskog eller lövskog, ängen, våtmarkskanter. Mycket vanlig i dikesrenar, vägrenar och åkerrenar; även på strandgrusvallar. Blåhallon växer också vid gårdar – den kan vara ett besvärligt rabattogräs i trädgårdar – och på ruderatmark. I skogsmark bildar blåhallon ofta utbredda bestånd, vilket återspeglas i den höga andelen i provrutorna. Johansson (1897) uppgav frekvensen ”Allest.”. Detta gäller ännu i dag.
Blåhallon plockas kommersiellt för tillverkning av salmbärssylt, ett måste tillsammans med den gotländska specialiteten saffranspannkaka.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745a nr 410): med det gotländska namnet psalmbär. Namnet antecknades i resedagboken den 3 juli 1741 under resan från Gothem mot Anga och Kräklingbo (Gullander 1971); i den tryckta reseberättelsen (Linnæus 1745b, 5 juli) har detta redigerats av Linné, så att namnet nu listas tillsammans med andra lokala växtnamn som gavs av ”en beskedelig bonde” i När. Blåhallon samlades redan 1701–02 av Münchenberg.
Utbredning
Allmän, 176 kartblad. Provrutor: 28,8 %.
