Förvildad, bofast.
Öppna miljöer: kalkhällar, alvar och hällmarkstallskog; också i mer sluten miljö: ängen, lövskog, tallskog på sand och ängsbarrskog. Ibland på kulturmark och vid soptippar. Numera är sötkörsbär spridd ute i skogar och på kalkhällar, vilket visar att en kraftig expansion ägde rum under 1900-talet. Fortfarande är arten dock sällsynt på norra Gotland och på Fårö. På Gotska Sandön var den nyspridd 2005 från ett planterat träd.
Första fynd
Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010): vid gårdarna Hallute och Hemmor i När. I tryck angavs samma lokaler hos Rosén & Wahlenberg (1821). Uppgifterna meddelades dock inom parentes, vilket tyder på att man var osäker på fyndens status. Tidigast samlad vid gästgivaregården Bocksarve i Öja 1841 (P.C. Afzelius i UPS). Här fanns flera gamla träd som inte var planterade; odlade träd fanns inte i omgivningarna (Afzelius 1844). Frukterna kallades brunelsbär.
Johanssons (1897) bedömning var: ”alla förhållanden tala dock mot spontanitet”. Han skriver emellertid: ”Anträffas ibland vid vägar nära trädgårdar, oftast bara telningar.” Vi tolkar detta som det första steget mot en mer omfattande förvildning, som ägde rum senare, under 1900-talet.
Utbredning
Tämligen allmän, 129 kartblad, 788 km2-rutor.
