Ursprunglig.
Växer naturligt i åar, gölar i vätar och träsk, någon gång på havsstränder; även i diken, kanaler, bryor, dammar, fuktiga grustag och djupa körspår. Bredkaveldun ökade starkt under 1900-talet. Johansson (1897) betecknade den som ”Sälls.”; endast åtta växtplatser hade upptäckts under hela 1800-talet. Redan hos Johansson (1910b) hade 13 nya lokaler tillkommit; tydligen hade spridningen då börjat. Förmodligen gynnas bredkaveldun av de ökade näringshalterna i dagens kanaler och sjöar.