Troligen inkommen under 1800-talet, bofast.
Diken, kanaler, bäckar och åar, bryor och dammar, i vatten, kanter och brinkar; även i grustag samt i kalkgrus och bleke i dikade myrar, mer sällan i våt skog. Nyinvandrad i öppna markytor på brandområdet vid Torsburgen. Arten gynnas av näringsrika förhållanden.
Rosendunört förekommer även sällsynt med vita blommor (Larsson 1994).
Under hela 1800-talet var rosendunört bara känd från Visby. Första fyndet utanför Visby är från Gammelgarn 1910 och 1912–13 (dess hybrider med E. parviflorum resp. E. lamyi samlades då av J.W. Aurén; belägget från 1912 togs ”bland föräldrarna”, se nedan). Senare blev den funnen i Havdhem, ett dike nära stationen, 1929 (Fr i LD; Fries 1934), i Tofta, Gnisvärd (Fries 1934) och i Lummelunda, vid Lummelunds bruk, 1937 (Fr i LD, UPS; Fries 1942). Efter år 1950 spreds den snabbt, i synnerhet under de sista 25 åren på 1900-talet. Historiken tyder på att arten inte är ursprunglig på Gotland utan introducerades vid mitten av 1800-talet.
Första fynd
Eisen & Stuxberg (1869): ”Visby vid Gamlehamn; Klinte i en bäck vid Mölnare.” I Gamlehamn samlades rosendunört 1859 (Wö i VI), vilket är det tidigaste belägg av arten som vi funnit. Från Mölner i Klinte har vi inga belägg av rosendunört; ett belägg taget av C. Säve 1840 vid Mölner i Klinte som E. hirsutum (i VI) är luddunört E. parviflorum, och ett belägg taget 1855 som E. hirsutum (W. Stenhammar i LD) är ombestämt till grådunört E. lamyi av S. Snogerup 2004.
Hartman (1858) uppgav rosendunört för Gotland och refererade till exemplar tagna av Rosén, men Roséns bevarade belägg är luddunört E. parviflorum.
Utbredning
Allmän, 150 kartblad, 763 km2-rutor.
