Ursprunglig.
Vaxnycklar hittar man i samma biotoper som äkta ängsnycklar, men de föredrar de våtare delarna, såsom blöta kanter i agmyrar och vid bäckar i kalkfuktängar. När de växer tillsammans med andra varieteter kan de ha något större blommor och läppens sidolober är ofta urnupna, men skillnaderna är inte konstanta (Hedrén & Nordström 2009). Varieteten kan även variera i hur pass kraftigt gula blommorna är, och vissa orkidéintresserade anser att vaxnycklar ska begränsas till de mest högvuxna och gulfärgade formerna (att betrakta som art), medan lågvuxna former med blekgula blommor hellre skulle betraktas som en färgform av äkta ängsnycklar. Genetiska studier ger dock inte något stöd för detta synsätt, utan visar att samtliga gulblommiga former utgör en genetiskt väl sammanhållen underenhet av ängsnycklar.

Vaxnycklar saknar vanligen helt röda pigment i blommorna, men tre ex. med blommor som var gulröda upptill och gula nedtill växte på en Molinia-äng i Träskmyrs sydvästra del 1996 (TK). Ängsnycklar med blekgult inslag i blomman har tidigare ibland tolkats som hybrider där vaxnycklar ingår (t.ex. hos Rosvall & Pettersson 1951); ämnet behandlas av Hedrén (2005). Liknande former med svagt rödtonade blommor är kända från andra områden runt Östersjön: Skåne, Öland, Ösel, Dagö.

I genetiskt hänseende står de oftast närmast rent gulblommiga vaxnycklar, medan äkta ängsnycklar kan avvika starkt från båda när de förekommer tillsammans på lokalerna (Hedrén, muntl.).

Vaxnycklar redovisades inte av Johansson (1897), och därför är det svårt att veta om denna varietet ökade eller minskade i frekvens under 1900-talet. Eftersom vaxnycklar föredrar blötare växtplatser än de andra varieteterna av ängsnycklar kan den ha drabbats hårdare av torrläggningar och dikningar under 1800- och 1900-talen.