skogsfru
Epipogium aphyllum
Mer information om arten

Ursprunglig.
Fuktig, mullrik och örtrik granskog av fastlandstyp med skogsfräken Equisetum sylvaticum, ängsfräken E. pratense, långsvingel Schedonorus giganteus, harsyra Oxalis acetosella och nästrot Neottia nidus-avis (JP; Högström 1996). Underlaget är sand på märgelsten.

År 1967 hittades 15 blommande skott, året efter 40 plantor i blom. Medelantalet blommande exemplar var under 1960-talet 27, 1970-talet 9, 1980-talet 5 samt 1990–95 en enda (Högström 1996). Den är såvitt känt senast noterad med ett ex. 1998 (SH). Arten hade alltså en vikande tendens, kanske p.g.a. att lokalen blev torrare genom dikningar i närheten. I början på 1990-talet röjdes några stormfällda granar bort och marken kördes sönder. Trots att lokalen år 2000 fick ett biotopskydd så skövlades den åter (av misstag!) under en uppröjning efter stormfällning vårvintern 2005. Växtplatsen är numera förstörd, och skogsfrun har inte återfunnits. Troligen är därför skogsfru nu utrotad på sin enda gotländska lokal.

Skogsfru är rödlistad som Nära hotad (NT) 2015.

Första fynd

Ohlsson (Gotlands Allehanda 20 juli 1967). Upptäckt i en granskog på sand med inslag av tall och björk NO Gyllauen i Ardre, 3 ex. 1967 (M. Köhlin enligt Rosvall 1976 och Wirsén 2008).

Utbredning

Sällsynt, 1 kartblad, 1 km2-ruta.