Ursprunglig. Omkring år 1800 troligen sällsynt på Gotland; Wahlenberg, som vistades fyra månader på Gotland 1799, har inga lokaler utöver Linnés uppgifter från Boge och Gothem (Wahlenberg 1806). Vid slutet av 1800-talet känd från 27 lokaler (Johansson 1897) men av K. Johansson själv sedd bara på fem. Han tillägger: ”Numera påträffas sällan annat än buskar.”

De äldre uppgifterna tyder på att det mot mitten av 1700-talet i några delar av Gotland fanns gott om äldre idegran, i form av kraftiga träd. Bestånd fanns åtminstone kring Martebomyr (Linné; även Johansson 1897 nämner träd vid Bingeträsk), Hejnum (där det i dag finns rika bestånd med stora träd vid Kallgatburg), och Boge och Gothem (Linné). I delar av detta område dog idegran sedan förmodligen ut, kanske genom hård exploatering i kombination med dålig föryngring. Ännu under första hälften av 1900-talet saknades idegran helt i Gothem, där den enligt Linné 200 år tidigare förekom ymnigt (Pettersson 1958, karta). Under 1800-talet började idegran sedan långsamt sprida sig på nytt från det som fanns kvar av de äldre bestånden, men ännu mot slutet av seklet förekom den sparsamt och i huvudsak som buskar på de lokaler som då var kända.

Under 1900-talet accelererade spridningen, och i dag är idegran känd från 349 km²-rutor. Spridningen har dock skett på korta avstånd, och utbredningsbilden är ungefär densamma som hos Johansson (1897) med ett centrum i ett stråk Martebo–Lummelunda–Stenkyrka–Tingstäde–Hejnum–Bäl–Boge–Othem. Inom detta område finns flera stora bestånd, förutom strödda träd och buskar. På mellersta Gotland finns nu relativt många lokaler med enstaka träd eller buskar. Längst i söder är idegran en stor sällsynthet, och sånär som på en utpostlokal i Vamlingbo finns inga kända förekomster söder om Hemse.

Idegran växer främst i frisk till fuktig barrskog eller barrblandskog. Med tillgång till rörligt grundvatten kan idegran växa helt öppet, t.o.m. i sprickor på öppen kalkhäll. Den förekommer också på strandvallar och på grusiga stränder. Träd på 5–6 m är inte ovanliga. För den starka spridningen under 1900-talet var det upphörda betet väsentligt; ungplantor äts villigt av får (Pettersson 1958 s. 55).