stor blåklocka
Campanula persicifolia
Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: torrängar, hällmark, öppen hällmarkstallskog och annan gles tallskog, gräsmark, skogsbryn, åker- och vägrenar; ofta antecknad i ängen. Någon gång i lövskog, på alvar, stigar och körvägar. Stor blåklocka visade sig rätt snart på Torsburgens brandfält efter branden 1992. Exemplar med vita blommor noterades av Fries (1932) från Vallstena och Lummelunda. Sådana ”ser man ganska ofta, tycker jag” (Larsson 1994).
Den ganska höga andelen i undersökta provrutor visar att stor blåklocka är vanlig på Gotland. Frekvensen är troligen oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten som allmän.
Första fynd
Wahlenberg (1805): ”Här och der”. Samlad redan 1701–02 av Münchenberg.
Utbredning
Allmän, 178 kartblad. Provrutor: 10,6 %.
