Ursprunglig.
Torr ängsmark, sand- och grusbackar, alvarmark, på underlag av lerig eller hård kalksten, gärna på små sandhögar (ihopsamlade av myror) eller i mosskuddar och spricksträngar, på kalkhällar eller kalkklippor, i tunt sand- eller gruslager; ibland också i vinterfuktig mark, såsom vätartad polygonmark. Backtimjan trivs också i torr, ljusöppen tallskog, i gläntor eller bryn, t.ex. i mjölontallskog på klappersten. Tramptålig och ljusälskande.

Varierar i hårighet; redan Linné (1745b) kommente­rade från Fårö att backtimjan ”wäxte här på Sanden, men helt luden och hårig”; likaså nämndes särskilt en förekomst på S:t Olofsholm med styvt vithåriga blad i Flora Svecica (Linnæus 1745a nr 477). Plantor med vita blommor noterades först av Säve (1837), senare även av Fries (1932). De är inte helt ovanliga (Larsson 1994).

Bara vanlig backtimjan T. serpyllum ssp. serpyllum är känd från Gotland.