Ursprunglig.
Strandängar, även på grus- och stenstränder; två uppgifter från inlandet (högar av kalkgrus). Englund (1942) angav att arten växer ytterst mot sjön där konkurrensen från andra arter är mindre. Johansson (1897) angav ”Flerst. på stränderna”, motsvarande mindre allmän, så strandaster ökade nog något i frekvens under 1900-talet. Dagens frekvens och utbredningsbild stämmer i stort sett väl med de 290 lokalprickar som Englund (1942) redovisade efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36, men utbredningen har ökat något jämfört med Englunds uppgifter. Englund angav t.ex. att strandaster saknades på ön Fårö, där vi i dag har uppgifter från 13 km²-rutor.