Ursprunglig.
Svärdkrissla växer i kalkgrus och kalkflis, oftast på vinterfuktig vittringsjord i vätkanter, på kalkhällar och på grund jord på häll i gles tallskog.
Den gotländska formen av svärdkrissla skiljer sig enligt Pettersson (1958 s. 128) något från arten i övriga Europa, bl.a. genom starkare fjädernervighet på bladen (i st.f. helt parallella nerver). Detta är troligen en anledning till att Lönnroth (1854) och Johansson (1897) betraktade de gotländska svärdkrisslorna som en varietet (var. angustifolia) av krissla Inula salicina. Senare författare (t.ex. Neuman & Ahlfvengren 1901, Lindman 1910 och Hultén 1950) tolkade den som en form av hybriden I. ensifolia × salicina (med artnamnet I. vrabelyiana). Först Pettersson (1958) skilde mellan den rena arten och dess hybrider. En bidragande orsak till att svärdkrisslan feltolkades som hybrid i mer än hundra år är att nästan allt det tidiga materialet kom från en lokal, Hässle i Fleringe, där en stor del av plantorna utgjordes av verkliga hybrider och återkorsningar.
Johansson (1897) angav svärdkrissla som sällsynt med bara fyra växtplatser, medan Pettersson (1958) redovisade 16 förekomster för den på en prickkarta. Vi betraktar den nu som mindre allmän (några fynd kan dock avse hybriden). Arten ökade alltså under 1900-talet, förmodligen efter minskat utmarksbete.
Svärdkrissla är fridlyst.
Första fynd
Utbredning
Mindre allmän, 17 kartblad, 69 km2-rutor.
Lokaler
Äldre uppgifter (fram till 1897; hos Johansson 1897 som I. salicina β angustifolia. Det finns en sky av belägg; vi redovisar bara dem i S och UPS som reviderats av T. Karlsson 2015 resp. M. Hjertson 2003):
– Boge, Tjälder, 1852 (I. Kolmodin i S), på ett dubblettark i UPS har någon skrivit ”I. Vrabelyana” [I. ensifolia × salicina].
– Othem, vid landsvägen S kyrkan (M. Östman i S, UPS; Johansson 1897), nära kyrkan på kalkberget bland enbuskar, 1896 (F.O. Westerberg i S).
– Hangvar, vid Ire, 1818 (Roséns primäruppgift, se ovan).
– Fleringe, Hässle (Wö enligt Hartman 1854), Hässle, på hällmark, utan datum (Wö i S, ett andra ark i S, samlat av Wö, innehåller bara hybriden, UPS), 1851 (P.A. Gödeke i S, dels I. ensifolia, dels hybriden på arket), på kalkheden N Hässle, 1853 (K.J. Lönnroth i S, UPS), ”skogsheden norr om Hesle, ganska sparsamt blandad med de vida ymnigare öfvergångsformerna till I. salicina”, 1853 (K.J. Lönnroth i S, två ark, ett tredje ark är hybriden), 1856, 1857 (båda P.T. Cleve i S), 1857 (P. Olsson i S), 1860 (T. Krok i S, två ark, det ena med I. ensifolia, det andra med både I. ensifolia och hybriden, UPS), 1871 (Wö i S), 1872 (K. Seth i S, dels I. ensifolia, dels hybriden på arket), 1885 (P.T. Cleve i UPS), 1888 (An i S, två ark I. ensifolia, åtta ark hybrid, allt samlat samma dag), 1894 (TV i S, två ark; ett tredje ark med hybriden, rätt identifierad av TV, UPS); Hau, på en backsluttning, 1881 (G. Lagerheim enligt Johansson 1897), Hau, 1881 (G. Lagerheim i S), ”på gränsen emellan Hau och Fleringe socknar”, 1851 (A.J. Lyth i S), Hau, på s. sidan om Hau träsk, 1851 (A.J. Lyth i S), mellan Hauträsk och Lillträsk, nära Hau, 1852 (N. Kindberg i S, 2 ark, det ena med 2 ex. I. ensifolia, det andra med 4 ex. I. ensifolia, 2 ex. hybrid), Hau, utan år (Wö i S).
– Bunge [Fleringe enligt Johansson 1897], på träskhedarna vid Hau (A.J. Lyth 1851, G. Lagerheim m.fl. enligt Johansson 1897), utan år (G. Lindström i S), 1849 (A. Levertin i S), utan datum, troligen 1851 (Wö i UPS), ”på skarpa kalkstensplättar, kallade Träskhedarna - växande mäst i Enbuskar”, 1851 (Wö i S), 1852 (N. Kindberg i S), ”blekhedarna 1863” (S; Wö ur Antipas Ericssons herbarium), ”träskhedar i Fleringe”, 1883 (O. Juel i S, ett ex. I. ensifolia, ett ex. hybrid).
Osäkra eller felaktiga uppgifter:
– Gotland, Herb. C. M. Nyman (i S). – Visby, 1868 (”C. A. Sds.” i S). Dessa båda ark ser likadana ut och visar en strikt upprätt, mycket storvuxen planta med många korgar gyttrade i toppen, mycket smala men vasst tillspetsade blad och tätt finsågade bladkanter. De avviker alltså starkt och kommer säkert ur odling; förmodligen har de främmande ursprung (T. Karlsson 2015, i brev).
