råttsvans
Myosurus minimus
Ursprunglig.
Råttsvans växer i tunn jord i vinterfuktiga svackor på hällmark, i vätkanter och på uppfrysningsmark. I dessa biotoper bedömer vi den som ursprunglig; i övrigt är den sekundärt spridd i jordbrukslandskapet. Här finns den på fuktiga strandängar och vattensjuk åkermark, men även på torrare ängar, både på tyngre och på lättare jordar, oftast i jordblottor eller i hårt trampade partier som är fuktiga eller blöta vintertid. Betesgynnad.
Johansson (1897) bedömde råttsvans som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Vår inventering tyder på en svag minskning under 1900-talet.
Första fynd
Wahlenberg (1805): ”vid Visby m. fl. st. ymnigt”. Samlad redan 1701–02 av Münchenberg.
Utbredning
Mindre allmän, 92 kartblad, 208 km2-rutor.
