Förvildad, bofast.
Främst kalktallskog och öppna hällmarker (även i karstsprickor), kalkklippor, kalkbranter och klintmiljöer; ibland på grus eller sand. Ursprungligen spridd med fåglar från planterade träd. Vitoxel ökade under slutet av 1900-talet. I dag är arten tämligen allmän inom en mils avstånd från Visby (något längre bort, till Tofta, i söder), där den odlats sedan mitten av 1800-talet. Några smärre förekomster i Roma, Klinte och Garde är troligen resultatet av närspridning (vitoxel är planterad som alléträd i Romakloster, flera olika Sorbus-arter har tidigare planterats på Klinteberget och i Garde fanns bara en fröplanta i närheten av ett odlat träd). De övriga lokalerna, i Näs, Silte, Sproge och Levide, omfattar bara ett fåtal buskar eller unga träd och är troligen inte så gamla. B. Petterssons uppgift från Näs handlar troligen om en förekomst vid Gans 1945 (Pettersson ms), antecknad som S. rupicola (klippoxel) men inte markerad i utbredningskartan för denna art (Pettersson 1958 pl. 11): ”Flera ex. enligt Henning Larsson ej planterade.” I dag finns vitoxel längre norrut i socknen.

Expansionen i Visbytrakten kommer säkert att fortsätta framöver, eftersom det nu finns gott om mogna träd i naturen.