Ursprunglig.
Allmän som inslag i barrskog och lövskog, bryn, ängen och igenväxande ängsmark, även på hyggen, åkerrenar, dikeskanter och annan störd mark, här oftast som snabbt etablerat sly. De mest framträdande bestånden finner man (som Linné anmärkte) på Storsudret mellan Fide och Öja.
Vårtbjörk odlas i trädgårdar och i gatu- och parkmiljöer, ibland i former med djupt flikade blad. En meterhög fröplanta, som växer på Ringmuren i Visby, har ärvt bladflikigheten av ett moderträd som planterats i närheten (164853 639330 BGJ 2012).
Första fynd
Linné (Linnæus 1745b, 4 juli, 8 juli 1741): från Alskog:”wid Byar och Ängar fans mera Löfskog af Ek, Ask, Biörk, …” och från Öja: ”Träden woro något Ek, mer Ask, än mer Biörk och mäst Hassel.” Linné betraktade vårtbjörk och glasbjörk som en gemensam art Betula alba (Linnæus 1755) liksom senare även Wahlenberg (1806) och Säve (1837). Vårtbjörk urskildes först av Nyman (1842, som B. glutinosa), med frekvensen ”Allmän”. Samlad i Hörsne 1851 (Wö i VI).
Utbredning
Allmän, 168 kartblad. Provrutor: 10,4 %.
