Förvildad, även kvarstående, bofast.
Blålusern har en lång odlingstradition i Sverige och omnämndes av Linné redan vid mitten av 1700-talet (Linnæus 1745b, se gullusern). Den förekommer kvarstående på åkerrenar, f.d. åkrar och åkervallar; även spridd till torrängar, vägkanter, gårdsmiljöer och ruderatmark. Blålusern är ofta svår att säkert skilja från mellanlusern ssp. ×varia om frukter saknas.

Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Blålusern ökade alltså under 1900-talet, förmodligen beroende på ökad vallodling. Dess utbredning på Gotland är något mindre än gullusernens, men den har noterats från betydligt fler provrutor, vilket beror på att den har rika förekomster med stor areal på åkrar och vallar.