Ursprunglig.
Torrängar, på tunn jord eller i jordfyllda sprickor på hällmark, hällmarkstallskog, torr sandhed innanför dynerna vid havsstränder (men bara en enda lokal på hela Avanäset på Fårö); även i sandiga och grusiga, torra skärningar i igenväxande grustag och vägkanter. På ängsmark är fältsippa något betesgynnad, eftersom den inte tål stark igenväxning. På hällmarker fördrar den däremot också obetade förhållanden; den trivs utmärkt även i de lavmattor som ibland dominerar på obetade ytor.

Någon gång finner man plantor där blommornas kalkblad är uppflikade (Ahlfvengren i Neuman 1901), under vår inventeringsperiod påträffade i Vamlingbo och på Kyrkebingegrunn i Gothem. Plantor med ljusgula blommor förekommer av och till (Ahlfvengren i Neuman 1901, Pettersson 1958), exempelvis i Hejdeby, ca 600 m SSV Tjautet 1986 (16544- 63925- BL; Rosvall 1986), 2 ex. kvar ännu omkring 2005 (BGJ). Johansson (1912) nämner också en form med ”kalkbladen hvita, endast mot basen på yttersidan litet grönaktiga”; exemplaret var helt kalt. En liknande form, helt kal, men med gulvita blommor är känd från Nygranne i Halla (Pettersson 1958) och grustagen i Träkumla, åtminstone fram till 1981 (164898 638726 BL; Anonym 1981c).

Frekvensen bedömdes av Johansson (1897) som ”H. o. d. (på sandområdena allm.)”, motsvarande tämligen allmän. Pettersson (1958) bedömde att fältsippa ökat på obetade hällmarker, övergivna åkrar och sandstränder. Vår inventering tyder också på en viss ökning under 1900-talet, förmodligen beroende på minskat utmarksbete.

Att fältsippa noterats i drygt 3 % av provrutorna visar att den är väl spridd på Gotland, men det finns utbredningsluckor i några jordbruksområden; den saknas t.ex. i dag omkring Vall, och den återfinns inte heller i Münchenbergs herbarium, som troligen till största delen insamlades i det området.