Ursprunglig.
Den 3 juli 1841 botaniserade P.C. Afzelius vid Vänge myr (Brogardsmyr) i Vänge och fann där högvuxna exemplar av handnycklar. Han insamlade material som distribuerades av Fries i Herbarium Normale (1842) som ”Orchis latifolia L.! a. latifolia” och som några år senare kallades O. latifolia *elatior (Fries 1846). Ett belägg finns också i VI under namnet Orchis latifolia v robustior.

Material hade också sänts till H.L. Reichenbach, som i sitt stora floraarbete (Reichenbach 1851 s. 51) omnämnde ”Orchis elatior Afzelius in sched.” och illustrerade den med en detaljrik och vacker bild (plansch 396).

K.J. Lönnroth besökte Vänge myr 1849 och 1879–82 och samlade där ett rikt material. I sin reseberättelse från Gotland 1881 (Lönnroth 1883) sammanfattade han sina observationer från Vänge myr, Lina myr i Hörsne (besökt 1853) och Holmmyr i Dalhem (varifrån han fått ”friska” exemplar 1881 av ”en ung botanist”, troligen A. Nilsson, från vilken belägg finns i UPS) i en beskrivning av Orchis elatior Fr. Det är, enligt Lönnroth, en högvuxen art, 45–60 cm hög, med platta, utstående, något slaka blad, på översidan ”ej sällan mörkfläckiga”, och med stora blommor med platt, nästan cirkelrund läpp, ljust syrenfärgad med punktformiga (närmare kanten sällan sammanlöpande) teckningar. Lönnroth framhöll särskilt att det måste vara fråga om en självständig art, eftersom den hållit sig konstant på lokalen i Vänge myr i minst 40 år. Han beskrev också en smalbladigare form (var. linearis) från Lina myr med mindre blommor som hade mer inskuren, treflikad läpp.

Krok (1889) tolkade emellertid Lönnroths material som hybriden Orchis incarnata × maculata. Denna uppfattning kom att dominera under 1900-talet, med stöd av Pettersson (1947) som på nytt tog sig an materialet från Lönnroths tre lokaler, kompletterat med tre nya lokaler.

I slutet av 1900-talet gav genetiska studier nytt stöd för Lönnroths uppfattning, och helt nyligen inordnade Hedrén m.fl. (2012) gotlandsnycklar Dactylorhiza majalis ssp. elatior som en underart till majnycklar D. majalis. De avgränsar dock gotlandsnycklar snävare än Lönnroth: högvuxen med långa ofläckade blad, stora rosa blommor med läppen försedd med ett mönster av prickar eller korta streck och med en lång och bred cylindrisk sporre. Ett av Afzelius ark i UPS har valts som typexemplar (lektotyp).

B. Petterssons studium (Pettersson 1947) omfattade nio populationer från fem lokaler inom Gothemsåns vattensystem samt en lokal vid Bogeviken sydväst om Slite. Två av dessa lokaler hade då redan förstörts av torrläggningar; i dag är ytterligare två borta, och bara två lokaler återstår: Viklau (med en population) och Bogeviken (med tre populationer).

Den tidigast kända lokalen är, som nämnts, Vänge, Vänge myr (numera Brogardsmyr). Härifrån finns material samlat av Afzelius 1841 (i UPS) och av Lönnroth 1849–82. Det material som samlades av P.C. Afzelius innehåller (enligt Pettersson 1947) två former. Den ena är kraftig, med fläckade, breda blad och stora blommor med otydligt flikad läpp; den andra formen är slankare med smalare, fläckade blad och med mindre blommor. Illustrationen i Reichenbach (1851) visar den förra formen och återger bl.a. en blomma med bred, otydligt flikad läpp med ett mönster av prickar eller korta linjer. Denna form konstituerar också Lönnroths material, som på det hela taget är homogent: kraftiga plantor med plana, breda blad, som mestadels är ofläckade (Pettersson 1947) – enligt Lönnroths beskrivning är dock bladen ”ej sällan” mörkt fläckade på ovansidan. Blomläppen har mer eller mindre rundade lober och är tecknad med små fläckar eller streck. Vid slutet av 1800-talet dikades myren, och därmed förstördes växtplatsen.

Lokalen i Viklau, som B. Pettersson påträffade 1939, ligger vid Vikare Seigstädar längs Viklauån. Då fanns ca 10 ex. i en fuktig slåtteräng, växande i omedelbar närhet av videbuskar. Plantorna beskrevs av Pettersson som ganska kraftiga med tydligt kölade blad, sällan fläckade; blommorna hade rombisk läpp tecknad med små fläckar eller streck, mer sällan med kraftiga linjer. Denna lokal är i dag en fuktig, nötbetad äng med som mest ett hundratal blommande ex. (noterat år 2000, MHe). Vissa år blir dock de flesta avbetade (5 ex. kvar 2012 enligt GI).

Vid Holmmyr i Dalhem, nu dikad och uppodlad, fanns en population varifrån material samlades 1881. Exemplar därifrån var höga, med smala blad och små blommor med koncentriska, sammanflytande linjer (Pettersson 1947).

Från Lina myr i Hörsne (den södra delen av myren) samlades material 1851–55, 1888 samt 1911–19. B. Pettersson urskilde två populationer, en smalbladig och en mycket hög, bredbladig med stora blommor. Lina myr dikades 1947, och lokalen finns inte kvar.

I Vallstena, vid Källungeåns utflöde i nordvästra delen av Lina myr, i fuktig ängsmark, påträffade B. Pettersson ännu en lokal, 1945. Plantorna varierade i storlek och hade svagt fläckade blad och tydligt treflikad läpp med ganska långa, mer eller mindre kraftiga streck. Två år efter upptäckten påbörjades dikningen av Lina myr, och inte heller denna lokal finns kvar i dag.

Från området vid Bogeviken finns belägg tagna i ”Slite” 1911, i Boge vid Bogevikens utlopp 1914, 1924 och 1927 samt vid ”Bogeviken” 1945 (den senare samlad av B. Pettersson, av kartan, Fig. 4 i hans artikel, framgår att även denna lokal låg nära Bogevikens utlopp). Två olika former kunde urskiljas, båda med ofläckade blad, en med blomläppen tecknad med kraftiga linjer, en mer lik formen i Viklau. Från detta område redovisar Hedrén m.fl. (2012) tre nutida lokaler: Sjuströmmar, Sjöhagen och Gylviken.

Sjuströmmar är Bogevikens utlopp, den plats som anges i flera äldre belägg. Den beskrivs som en fuktäng, karakteriserad av t.ex. älggräs, i den zon med vass som gränsar mot Bogeviken. Den nuvarande populationen är variabel. Här finns ”rena” gotlandsnycklar med ofläckade blad och stora blommor med grunt flikad läpp, tecknad med korta streck. Men många plantor förefaller (enligt Hedrén m.fl.) vara hybrider eller återkorsningar med skogsnycklar D. maculata ssp. fuchsii (eller kanske med ängsnycklar D. incarnata). De kan ha fläckade blad och mindre blommor med djupare flikad läpp, tecknad med sammanhängande, kraftiga linjer.

Sjöhagen är en öppen agmyr, ca 1 km söder om Bogevikens utlopp, där gotlandsnycklar växer i kanterna. Här finns en homogen population av gotlandsnycklar med omkring 20 blommande plantor varje år.

Gylviken ligger ytterligare ca 1 km söderut. Här växer gotlandsnycklar vid en liten agmyr, i kanterna mot skogen (och på fuktiga ställen längs stigen som leder mot myren). Denna population är, liksom den vid Sjuströmmar, inhomogen och innehåller både ”rena” gotlandsnycklar och former som kan vara hybrider eller återkorsningar. År 1994 fanns även en rik och variabel population nära stranden vid Gylviken (Hedrén 2001), men den har sedan dess gått ut p.g.a. igenväxning.

Av ovanstående beskrivningar framgår att gotlandsnycklar har påträffats på lokalerna i Vänge, Viklau och Boge, men att det därutöver fanns avvikande populationer på samtliga lokaler utom Vikare Seigstädar i Viklau och Sjöhagen i Boge. Lönnroth uppfattade troligen arten Orchis elatior ganska brett; såväl plantor med fläckade som plantor med ofläckade blad inkluderades; plantor från Lina myr med smala blad, små blommor med djupare inskuren, flikad läpp beskrev han som var. linearis. Hedrén m.fl. (2012) placerar däremot liknande plantor (från två av lokalerna i Boge) i en ”hybridkategori”, där såväl primärhybrider som återkorsningar med skogsnycklar D. maculata ssp. fuchsii kan ingå. Populationen i Viklau förefaller, enligt författarna, vara opåverkad av hybridisering och återkorsning, men de konstaterar att det även här har påträffats primärhybrider mellan ängsnycklar och skogsnycklar.

Lokalerna i Viklau och Vallstena var, när de upptäcktes, fuktiga slåtterängar, där orkidéerna växte i närheten av (skyddande) videbuskar. Vid Lina myr i Hörsne tycks förhållandena ha varit desamma: på ett av beläggsarken (Wö 1853 i UPS) står att det tagits ”i en äng invid Linmyren och i kanten af den sistnämnda”, på ett annat ”i vidjebuskar uti Hörsnömyr” (Wö 1851 i VI). Området väster om Lina myr utgjordes omkring år 1700 av vidsträckta ängsmarker som förmodligen inte hade uppodlats i högre grad vid mitten av 1800-talet. Växtplatserna i Vänge, Dalhem och Hörsne karakteriseras sammanfattande av Lönnroth (1883) som ganska sank, gräsbevuxen och solbelyst kärrmark. De äldre växtlokalerna, Boge undantaget, utgjordes alltså av fuktängar som hävdades med slåtter. Orkidéerna har inte överlevt dikning och torrläggning, men lokalen i Viklau förefaller inte ha tagit skada av att slåtter har ersatts av bete.

Vid lokalen vid Sjuströmmar i Boge har markägaren börjat slå delar av lokalen med lie, vilket har gjort att orkidéerna har ökat i antal (Hedrén m.fl. 2012). De övriga lokalerna, vid Sjöhagen och vid Gylviken, i mer naturlig miljö, hotas inte av igenväxning och förefaller klara sig bra utan hävd.

Populationer som är genetiskt närstående gotlandsnycklar finns även på Ösel och Dagö i Estland; de inkluderas av Hedrén m.fl. i denna underart. En population av orkidéer liknande baltnycklar D. majalis ssp. baltica beskrevs av Hedrén (2001) från Nybroviken i Lärbro. Hedrén m.fl. (2012) skriver dock sammanfattningsvis: ”the baltica-like population at Nybroviken [---] does not agree with the genuine ssp. baltica, but is close to ssp. elatior and is provisionally best grouped with the latter”.

Förmodligen har gotlandsnycklar bildats i östersjöområdet (Hedrén m.fl. 2012), men mycket mer än så vet vi inte. Lokalerna vid Bogeviken är nog de yngsta, eftersom de ligger så lågt; den vid Sjuströmmar ligger bara någon meter över havsytan (landhöjningen vid Gotland uppgår för närvarande till ca 20 cm per 100 år). Det kan inte heller uteslutas att gotlandsnycklar bildats oberoende av varandra på olika platser, men i så fall från genetiskt snarlika kombinationer av skogsnycklar och ängsnycklar.

I listan över äldre fynd har vi bara listat lokaler och insamlingsår, eftersom den väsentligaste informationen redan har getts ovan. En fullständig lista över belägg finns hos Pettersson (1947).