Ursprunglig. Längst i norr på Fårö, vid Lauterhorn, och längst i söder, på Storsudret, förekommer ännu låga, utbredda mattor av en, precis som Linné skildrade för 250 år sedan. Lågvuxenheten har säkerligen också delvis varit betingad av betesgången. B. Pettersson noterade (1958 s. 54) att en tillväxer starkt efter betets upphörande, men att de väsentligaste formdragen ändå bibehålls. De lågvuxna formerna på Gotland utgör troligen ekotyper, som utvecklats under bete i kombination med det exponerade läget.
En förekommer i dag mycket allmänt över hela Gotland, från Sundre till Fårö (Gotska Sandön). Den har en mycket stor spännvidd i sitt val av biotop: skogsmark, framför allt torr tallskog men även frisk barrskog eller blandskog, ängsmark och alvar och ute på ren kalkhäll.