Gotlands flora - liten sommarvicker

liten sommarvicker

Vicia sativa subsp. nigra

Troligen kulturföljeslagare, dock möjligen ursprunglig.
Torr gräsmark och strandängar, gärna betade; även i skogsbryn, på sten- och jordhögar samt på en lokal rikligt i kalktallskog på grus.

Exemplar med blekt gula blommor förekommer sällsynt (Fries 1934, som V. angustifolia f. flavida, men beläggen i LD, OHN, S från Bunge, Fårösund, 1927, är etiketterade V. angustifolia v. Bobartii f. flavida; belägget i S är kontrollerat av T. Karlsson 2013).

Vi vet inte hur länge liten sommarvicker funnits på Gotland, kanske är den inkommen så sent som omkring 1800; ännu på 1830-talet betraktades den (som en del av V. angustifolia) som sällsynt. Det är dock inte omöjligt att underarten har en äldre historia på Gotland. Under Projekt Gotlands flora är den antecknad från 47 km²-rutor, men frekvensen är troligen underskattad.

Första fynd

Hartman (1832) uppgav V. angustifolia från Gotland. Under detta namn urskilde han även formen β Bobartii, men utbredningsuppgiften gavs kollektivt. Säve (1837) rapporterade V. sativa β nigra (i övers.): ’sällsynt i buskage, också vid Gamle-hamn i Visby’, men namnet refererar i detta fall till Wahlenbergs (1826) beskrivning, motsvarande Linnés uppfattning (se ovan), alltså innefattande både stor och liten sommarvicker (”i buskage” förefaller passa bäst in på liten sommarvicker). Även Johansson (1897) behöll V. angustifolia som en art utan att särskilja stor och liten sommarvicker. Först uppgiven för Gotland i tryck i Förteckning över Gotlands kärlväxter (1994). Liten sommarvicker samlades i Visby 1856 (H. Jacobsson i VI, V. angustifolia), men urskild som V. angustifolia β Bobartii först 1902 (P. Johansson i LD), efter att Neuman & Ahlfvengren (1901) ingående behandlat β Bobartii som en form av sommarvicker.

Utbredning

Mindre allmän, 24 kartblad, 47 km²-rutor.