åkervicker

Se sommarvicker (aggregat) Vicia sativa subsp. angustifolia agg. och fodervicker Vicia sativa subsp. sativa

Se sommarvicker (aggregat) Vicia sativa subsp. angustifolia agg. och fodervicker Vicia sativa subsp. sativa

Se sommarvicker (aggregat) Vicia sativa subsp. angustifolia agg. och fodervicker Vicia sativa subsp. sativa

Se fodervicker Vicia sativa subsp. sativa.

Se sommarvicker (aggregat) Vicia sativa subsp. angustifolia agg. och fodervicker Vicia sativa subsp. sativa

1209 Vicia sativa L. subsp. nigra (L.) Ehrh.

Syn.: V. angustifolia L.

This nowadays widespread taxon is the original form of the fodder plant V. sativa L. From Europe, N. Africa and W. Asia subsp. nigra has spread northwards in Europe. It has been introduced and partly naturalized in several parts of the world (see the notes on the map).

Ahlfvengren (1924) uppger ssp. sativa som allmänt odlad och ibland förvildad. Odlingen är nu liten och 1994 såldes endast 15 900 kg plomberat utsäde (räcker till ca 100 hektar) i hela landet (G. Ahlqvist, Lantmännen i Halmstad muntligt). Från inventeringstiden har vi endast ett aktuellt fynd: Eftra Långveka vid 5C 1a 22 43, trädesåker 1994 (NGN herbarium, bekräftad av T. Elfström). Växten härstammar från Medelhavsområdet och västra Asien. Tillfällig.

Ssp. nigra, som är ursprunglig, växer sällsynt på ganska torra, naturliga och kortvuxna gräsmarker, främst vid kusten. Ssp. segetalis är en gammal, kulturberoende och mycket vanligare växt som främst uppträder i åkrar och åkerkanter men också vid bondgårdar, i trädgårdsland och diverse ruderatmiljöer.

Uppdelningen av fodervickrar är ännu preliminär då säkra bestämningar först i sen tid kunnat göras. De är kända från Sveriges järnålder, sedan minst 1 000 år (Hjelmqvist 1956). 

Se även: liten sommarvicker Vicia sativa subsp. nigra, fodervicker Vicia sativa subsp. sativa och stor sommarvicker Vicia sativa subsp. segetalis

Gammal bofast art.

Se även liten sommarvickerVicia sativa subsp. nigra, fodervicker Vicia sativa subsp. sativa och stor sommarvicker Vicia sativa subsp. segetalis

(Vicia sativa coll.)
Status: se under hithörande underarter. Miljö: se under hithörande underarter.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: mycket variabel art med disparat ekologi och ursprung. Allt material som samlats in under inventeringen har fördelats på följande underarter.

liten sommarvicker Vicia sativa subsp. nigra, fodervicker Vicia sativa subsp. sativa och stor sommarvicker
Vicia sativa subsp. segetalis.

Fodervicker ssp. sativa är grov (men ibland lågväxt), upprätt, har 5–7-pariga blad med omvänt killika småblad och ljusbruna, oftast håriga baljor. Den odlades tidigare (och fanns för länge sedan även som ogräs) men ses ytterst sällan idag. Tidigare kallades den i regel V. sativa.

Stor sommarvicker ssp. segetalis är gracilare, klängande, har 3–4-pariga, någorlunda likformiga blad med lansettlika småblad och mörkbruna eller svarta, oftast kala baljor. Den växer främst som åkerogräs, på åkerrenar och skräpmark. Tidigare kallades den i regel V. angustifolia eller specificerades som V. angustifolia var. segetalis.

Liten sommarvicker ssp. nigra är späd, oftast nedliggande, med 2–4-pariga blad där de nedersta har små men mycket breda småblad och de övre större, linjära sådana; baljorna är oftast svarta och kala. Den växer på torrbackar och hällmark och kan färga dessa rödlila tidigt på försommaren. Tidigare ingick den i V. angustifolia eller skildes ut som V. angustifolia var. bobartii.

I de floror som användes under inventeringen skilde man inte mellan stor och liten sommarvicker, och fodervicker var dåligt karakteriserad. På grund av de ganska påtagliga olikheter man såg i materialet (mellan stor och liten sommarvicker) tolkades ofta stor sommarvicker som fodervicker; verklig fodervicker fanns ju inte till hands för jämförelse! Först i inventeringens slutfas klarnade de rätta förhållandena. Uppgifterna om fodervicker efterkontrollerades då, varvid de flesta visade sig gälla stor sommarvicker; 20 uppgifter kvarligger dock på artnivå. Stor och liten sommarvicker kunde däremot inte separeras och redovisas därför tillsammans här.

Åkervicker företräds på Öland av tre underarter: liten sommarvicker subsp. nigra, fodervicker subsp. sativa och stor sommarvicker subsp. segetalis. Under inventeringen är ca 80 % av fynden bestämda till underart.

För att skilja underarterna har man nytta av beskrivning och teckningar i (https://bsbi.org/plant–crib). Fodervicker är ofta högväxt med 5–8 par småblad. Formen på småbladen är tydligt killik och de är bredast mot spetsen. Blommorna är stora, (11–)22–25(–30) mm, tydligt tvåfärgade med ljusare segel. Baljan är (36–)50–80 mm, gul–ljusbrun, oftast hårig och hopsnörpt mellan fröna. Stor sommarvicker har lansettlika småblad där de övre och nedre bladen på plantan i stort sett är lika (isofylli), småbladen saknar den tydligt killika formen hos fodervicker. Blommorna är ofta tvåfärgade med ljusare segel, något mindre i storleken (9–)13–19(–26) mm. Baljan är 28–70 mm, brun–svart till färgen och vanligen kal. Liten sommarvicker har nedre blad med 1–3 par breda småblad; övre blad med 3–5 par smala småblad (heterofylli). Blommorna är vanligen enfärgat rosenröda, (9–)12–17(–19) mm. Baljan är 23–28(–45) mm, brun–svart, kal eller borstig.

Åkervicker är mycket mångformig.
Numera ser man åkervicker som en art med tre underarter: liten sommarvicker ssp. nigra (synonym: var. bobartii), stor sommarvicker ssp. segetalis och fodervicker ssp. sativa. Linnæus (1755) behandlade komplexet som en art, Vicia (sativa), med en form β (med bl.a. namnet Vicia angustifolia), med smalare småblad. Hos Hartman (1820) urskildes liten sommarvicker som en egen art (V. angustifolia) och stor sommarvicker fördes upp som en form av V. sativa (V. sativa β segetalis). I senare upplagor av Hartmans flora behölls uppdelningen av åkervicker i två skilda arter, fodervicker V. sativa och sommarvicker V. angustifolia, men stor sommarvicker uppfattades nu som huvudformen av V. angustifolia, medan liten sommarvicker kallades V. angustifolia β Bobartii. Även i Sveriges Flora av Neuman & Ahlfvengren (1901) räknades sommarvicker som en skild art som omfattade två varieteter: segetalis (stor sommarvicker) och Bobartii (liten sommarvicker).

Detta synsätt slog emellertid inte helt igenom, och under en stor del av 1900-talet räknade man med två arter: fodervicker och sommarvicker, den senare utan uppdelning. Tredelningen kom åter i bruk i slutet av 1900-talet, men inom Projekt Gotlands flora uppmärksammades detta sent, och stor sommarvicker rapporterades ofta felaktigt som fodervicker. 31 % av rapporterna under Projekt Gotlands flora är bara bestämda till arten åkervicker, 27 % är bestämda till liten/stor sommarvicker, 7 % till liten sommarvicker och 34 % till stor sommarvicker. Huvuddelen av rapporterna rör troligen stor sommarvicker.

Arten uppdelas i tre underarter: ssp. nigra liten sommarvicker, ssp. segetalis stor sommarvicker och ssp. sativa fodervicker. De har inte konsekvent urskilts under inventeringen och arten behandlas därför kollektivt.
Fodervicker är förmodligen inte funnen under inventeringen. Den odlades förr som foderväxt. Liten sommarvicker är den klart ovanligaste av de två återstående underarterna. Den växer i torr, gles- och lågvuxen gräsmark, gärna på mer eller mindre blottat skalgrus i hällmarker och naturbeten. Stor sommarvicker trivs på liknande ståndorter men har vidare amplitud och uppträder oftare i åkerrenar, på trädor, vägkanter och skräpmark.