Taxasida

vippärt

Lathyrus niger

(L.) Bernh.

vippärt är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

vippärt är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vippärt
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lathyrus niger
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lathyrus niger (L.) Bernh.
Svenskt namn
vippärt
norwegianBokmal
svarterteknapp
norwegianNynorsk
svarterteknapp
Finskt namn
mustalinnunherne
finlandSwedish
vippärt
Danskt namn
Sort fladbælg
Foton
Patrik Engström
Färingsö 2024-06-02
Anders Delin
Sjuberget, Alfta 2009-07-17
Anders Delin
Sjuberget, Alfta 1998-10-05
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-05
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2013-07-09
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2013-07-09
Katarina Stenman
Girabäcken 2019-06-17
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1212 Lathyrus niger (L.) Bernh.

This species is mainly restricted to Europe. It is considered extinct in Scotland. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 251.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vippärt är ursprunglig. Den växer i glesa grupper i lövbevuxna och gärna synvända bergbranter med inslag av basiska bergarter samt i nedanför liggande bryn och vägkanter. Arten har också några förekomster på mullrik mark i ängslövskogar.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnad sälls. växt i solvarma ras- och brottbranter, varphögar, bryn och gläntor. Vid Skepphult i Lerbäck fanns ett rikt bestånd i en brant tallplanterad ängsluttning 1978–1990 (Hallin). I V-sluttningen av Halvarsborg på gränsen mot Västmanland i Götlunda växte 150 ex. 1982 och 11 år senare 100 ex. i den nyligen röjda fornminnesslänten.

Arten var skyddad genom Örebro Läns Naturskyddsförening (Broddeson 1948), men det är oklart vad som menas.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

60; spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten och i östra Skogslåglandet; 9 lokaler i Bergslagen, samtliga på kalkrikt underlag. I Skandinavien utpräglat sydlig art, vars N-gräns för sammanhängande utbredning går genom sydligaste Dalarna (ytterst få fynd därovan). Utbredningstyp; S4.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mer än dubbelt så många (ca 70) rutor vid förra inventeringen och uppenbart starkt minskande.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Vippärt växer på torr eller frisk, näringsrik mark i gles lövskog med ädla lövträd och hassel. Den förekommer ofta på steniga eller blockiga platser och gärna i sydvända sluttningar, t.ex. av grusåsar. Ej sällan finns den i rasbranter; vid kusten påträffar man den ofta i bryn och dungar eller på åkerholmar. Arten är beteskänslig och uthärdar ej stark beskuggning.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vippärt växer på kalkrik och gärna stenbunden mark. De vanligaste växtmiljöerna är ädellövskogar med inslag av avenbok, skogsek, lundalm, skogslind och hassel; sällsynt förekommer vippärt i ängstallskog. Ofta växer den längs skogsvägar och stigar, gärna där röjningar skett. Vippärt är beteskänslig men klarar däremot slåtter och är funnen i några av Ölands buskrika slåtterängar. Tillfälligt kan den även växa i ruderatmiljöer som vid nygrävda bevattningsdammar och på tippade jordhögar. I åkerkanter återfinns den längs stenmurar, på åkerholmar och kan även gå ut i trädesåkrar.

Vippärt är spridd inom Mittlandet och västra kustskogen, växten följer således utbredningen för ädellövskogar på Öland. Denna skog har vuxit upp på inägomark (trädklädda lövängar) där man förr bedrev slåtter och där vippärt var ett vanligt förekommande inslag. Norr om Borgholm är det idag glest med fynd och vippärt är inte återfunnen på sina fyra nordliga utpostlokaler i Böda sn som finns nedtecknade i Lundqvists liggare. Vid Gösslunda, Hulterstad sn, har fynd gjorts i en gammal slåtteräng, idag helt utan träd och med ett svagt bete. Förr växte vippärt i flera av de lövdungar som finns på sydvästra Öland men där är den försvunnen. Dungarna är idag så igenväxta på grund av gödslingseffekt från den omkringliggande åkermarken att vippärt inte kan fortleva; ibland är träddungarna borthuggna och marken omförd till åker. Om forna dagars slåtterängar inte uppodlats har de i stället lämnats i ohävd och blivit alltför skuggiga för att passa vippärt. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser. Med tanke på dagens brist på växtens favoritbiotop (slåtterängar) bedöms vippärt som minskande.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Lövskog och ängen, sandig (ibland ljungklädd) gräsmark, gläntor, stig- och körvägskanter i gles sandig tallskog, ofta på kalkunderlag, någon gång i frodigare, örtrik kalktallskog, frisk tallskog och ängsbarrskog. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän, men nämnde bara 18 lokaler. Andra, äldre fynd finns från ytterligare 11 växtplatser. Vippärt ökade möjligen under 1900-talet, efter det att betet på utmarkerna upphört eller avtagit.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vippärt växer i halvskugga på torr till frisk, näringsrik mulljord i glesa ekskogar, blandlövskogar och lundar, gärna på stenbunden mark och ofta i syd- eller västvända sluttningar. Antalet lokaler har minskat sedan förra inventeringen, framför allt i de södra delarna av landskapet, kanske beroende på urbaniseringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr mark i bergbranter, i gles lövskog och på sydvända åssluttningar. Något kalkgynnad och finns mest på grönstensberg. Ganska ljuskrävande, missgynnas kraftigt av bete. Sällsynt. 81 lokaler i 48 rutor (6 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Mindre Asien. I Sverige i Götalands och Svealands lågland. I Sörmland ojämnt spridd, traktvis allmän, traktvis mindre allmän eller sällsynt – (18%). Vippärten växer vanligen i torra örtrika skogar med gläntor, ofta i glesa ek- eller tallbestånd i sydvända moränsluttningar, ibland i örtrika sydberg. Trots den nästan identiska utbredningsbilden förekommer vippärten rätt sällan på samma lokaler som vårärten. Plantorna är liksom vårärtens mycket långlivade. Samma individ har observerats under åtminstone 50 år på Ängsnäset i Hölö.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vippärt är mindre allmän i Uppland med de nordligaste lokalerna i Film och den södra delen av Österlövsta socken, men den har förekomster även i Dalarna och Gästrikland och på en utpostlokal i Hälsingland (Risberg 1999). 191 kartblad, 287 kvadranter.
Vippärt förekommer i mindre, glesa bestånd i lövskog, lundar och hagar, ofta bland ek och hassel. Stundom växer den i skogsbrynen och på blockrik mark. Den har även rapporterats från barrskog, både med gran och tall.
Förändring - 13 %. – Igenväxningen av lundar och hagar är antagligen orsaken till vippärtens tillbakagång.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vippärten är ursprunglig. Det första fyndet gjordes av Erik Almquist 1918 på berget Åsbotten i Torsåker.
Den i särklass vanligaste följearten är piprör (76%) följd av liljekonvalj, gökärt, blåsippa och smultron. Ofta finns flera andra ärtväxter som vårärt och backvial i närheten. Vippärten blommar på högsommaren.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vippärt är känd från Sjuberget i Alfta sedan 1874. Det finns också en uppgift från Gruvbyn i Los, men lokalen i Sjuberget är den enda som vi har lyckats återfinna. Den är den nordligaste i landet. Sjuberget är gränsberg mellan Alfta och Arbrå. Den artrikaste delen ligger i Alfta, en sydvästvänd brant sluttning ovan Galvsjön, en av de större sjöarna i Hälsingland. Odlingsmarker sträcker sig från nordväst ända fram till berget. Det gynnsamma klimatiska läget kombineras med ganska mäktiga gångar av diabas och framsipprande vatten, så att flera arter som kräver mull och ett tämligen högt pH kan växa där, till exempel backvial, vårärt och lind.

Växttäcket är slutet och vi har inte råkat observera någon nyetablering av plantor. Arten är perenn.

Vippärt har blomknopp i ekorrbärets tid, samtidigt som vårärten i samma brant har fullt utvuxna rödgröna baljor, medan käringtand och tjärblomster blommar. Blommorna slår ut i linneans tid och genomgår en serie ganska osköna färgväxlingar. I början är de blekt röd­violetta som gökärtsblommor. När de vissnar går de över först i blågrönt, sedan i blekt smutsbrunt. Slutligen torkar de och skrumpnar och blir mörkt bruna, nästan svarta. I det stadiet är fodret fortfarande grönt, och som regel kommer då en grön balja fram ur blomresten. I höstfärgernas tid, efter några nattfroster, finns svarta baljor. Bladen är då fortfarande friskt gröna, men svartnar småningom i sin helhet. Under vintern finns inga gröna delar och inget underjordiskt skott, bara den 5 cm ned i jorden liggande jordstammen.

Vippärten växer i mullrik jord i den översta delen av branten tillsammans med liljekonvalj, piprör, bergslok, visp­starr, gökärt, stenbär, lingon, skogskovall och slåtterfibbla under ett glest trädtäcke av tall, gran, sälg och asp. På några ställen nära lokalen finns smärre lodytor. Beståndet ger under den tid vi har observerat det, från 1977, ett stabilt intryck. År 1981 fanns 175 exemplar, vart och ett med många blomstänglar.