Thomas Gunnarsson
Södviken,Föra,Borgholm 2020-08-25
Taxasida
havsnarv
Spergularia media
(L.) C. Presl
havsnarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Thomas Gunnarsson
Översikt
Översikt
havsnarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- havsnarv
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Spergularia media
Vetenskapligt namn, fullständig form
Spergularia media (L.) C. Presl
Svenskt namn
havsnarv
norwegianBokmal
havbendel
norwegianNynorsk
havbendel
Finskt namn
merisolmukki
finlandSwedish
havsnarv
Danskt namn
Vingefrøet hindeknæ
Foton
Thomas Gunnarsson
Södviken,Föra,Borgholm 2020-08-25
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Havsnarv är ursprunglig. Den är flerårig och konkurrenssvag och växer på regelbundet översvämmade havsstrandängar, samt på ganska glesvuxen gräsmark i klippterrang nära strandlinjen.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Uppgiven från Blekinge utan lokal i Weimarck (1963) och Lid (1963). Inga belägg sedda; ej inkluderad i B. Jonsell (2001).
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
773 Spergularia media (L.) C. Presl
Syn.: S. marginata Kittel
This species is restricted to seashores and inland saline areas (C. and SE. Europe, W. Asia, N. Africa). It has been introduced into eastern N. America and California and several parts of Africa. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 151.
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(S. maritima)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många rutor (ca 45) vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
S. maritima
Den fleråriga havsnarven är vanlig på svenska västkusten och finns spridd även på Öland och Gotland. I dessa områden växer den såväl i havsstrandängar som på klippstränder. I Småland påträffas den däremot endast i springor på saltstänkta, gärna nordostexponerade strandklippor; saltgräs Puccinellia capillaris är ofta den enda följearten.
Funnen i 22 rutor; tidigare uppgifter från 7 rutor. Vanlig från Västervik Loftahammar söderut till Oskarshamn Misterhult; längre söderut endast i Döderhult. – Ursprunglig.
Den fleråriga havsnarven är vanlig på svenska västkusten och finns spridd även på Öland och Gotland. I dessa områden växer den såväl i havsstrandängar som på klippstränder. I Småland påträffas den däremot endast i springor på saltstänkta, gärna nordostexponerade strandklippor; saltgräs Puccinellia capillaris är ofta den enda följearten.
Funnen i 22 rutor; tidigare uppgifter från 7 rutor. Vanlig från Västervik Loftahammar söderut till Oskarshamn Misterhult; längre söderut endast i Döderhult. – Ursprunglig.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Havsnarv växer på frisk–fuktig, lerig och saltpåverkad mark vid havet. Den är funnen på betade havsstränder i den lägre, geolitorala delen dvs. den del som översvämmas vid högvatten. Sällsynt kan den växa i saltbrännor samt på sandiga–grusiga stränder och där gärna på uppkastade tångvallar.
Havsnarv är tämligen sällsynt på Öland, mest frekvent är växten längs östra kusten i Persnäs och Föra sn. Där växer den på låglänta, leriga stränder som är välhävdade av nötkreatur. Inom detta område och i samma miljöer har strandkotula Cotula coronopifolia nyligen etablerat sig. På sikt kan det innebära att havsnarv trängs tillbaka av kotulans expansion. Dagens utbredning är annars mycket lik tidigare inventeringar med några minus och några fler plus. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ursprunglig.
Havsstränder, på låga strandängar i skonor och grusiga ytor fria från annan växtlighet. Englund (1942, i övers.) skriver: ’Med sin utomordentligt kraftiga pålrot motstår den utmärkt vattnets eroderande verkan. Ofta ser man arten med frispolad överdel på roten eller att växten lyfter sig själv och den närmaste omgivningen horstaktigt upp ur skonan. [---] Ej sedd på tånggödslat underlag utan ersätts i så fall av Spergularia salina.’
Johansson (1897) angav bara fem växtplatser för havsnarv, men den var säkerligen redan vid denna tid vanligare än så. Englunds karta (1942, inventeringar 1928–36) visade i huvudsak samma bild som i dag, om än något mer detaljerad (106 lokalprickar). Man får intrycket av en stark konstans.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Havsnarv växer på fuktig, lerig jord i saltfrätor på betade havsstrandängar och lerstränder, även i strandängsfragment på block- och grusstränder samt i smala klippspringor i stänkzonen på de yttre holmarna. Havsnarv är en av de arter som tillsammans med saltgräs förekommer på de mest utsatta klipporna på de yttre skären.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inhemsk, växer på leriga, sandiga havsstrandängar, nära vattenlinjen, oftast vid markblottor. Flerårig men konkurrenssvag. Mindre vanlig i Göteborgs skärgård. 27 lokaler i 10 rutor (drygt hälften av havsstrandsrutorna).
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tillfälligt inkommen. Gä, hamnen 1863 (H Thedenius i S, !ThK; Jonsell 2001). Uppgiften från Gävle »på stadens gator« hos Hartman 1863 grundar sig sannolikt på en förväxling med saltnarv.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Ett fynd av havsnarv på barlast har uppgivits, men belägg saknas: