Grönkullan är ursprunglig. Arten angavs från Gävletrakten redan 1810 (Hartman 1810) – »Järvstasältan, med flera ställen, ej sällsynt«. Även i Gävletraktens växter 1863 uppges den förekomma flerstädes. Arten är överlag rätt flitigt rapporterad – totalt finns 58 gamla fyndplats-er angivna. Trots att fler lokaler hittats under inventeringen har arten sannolikt minskat. Detta beror troligen på igenväxning efter upphörande bete och slåtter.

De två vanligaste följeväxterna är piprör och blåsippa (46%) följda av ekorrbär, midsommarblomster, örnbräken, vitsippa, stenbär, gullris, smultron och bergslok. Grönkullan är hävdgynnad och fanns förr i större utsträckning i magra och ofta kalkfattiga gräsmarker. Idag finns knappt någon sådan betad eller slåtterhävdad förekomst kvar i landskapet.

Grönkullan är en av de tidigaste orkidéerna och blomningen sker parallellt med skogsstjärnans, liljekonvaljens och syrenens blomning.