Det är tveksamt om ängsfryle har några ursprungliga förekomster i landskapet. Arten är en kulturmarksväxt som troligen kommit in med tidigt jordbruk. Den anges som allmän kollektivt med knippfryle i tidigare referenser.
Torra och grusiga vägdiken koloniseras snabbt av ängsfryle som också är ett vanligt inslag i mittsträngen av igenväxande skogs- och brukningsvägar. Vändplaner och grustag är andra exempel på växtplatser. Arten har överlag stor spridning i skogslandskapet. Den förekommer visserligen inte i sluten skog men hittas ofta på hyggen, i kraftledningsgator eller annan öppen skogsmark. Den dröjer dessutom gärna kvar på stigar och gräsmarksrester från fäbodbruk och skogsbete.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (43%) följd av rödven, vårbrodd, röllika, prästkrage, ljung, glasbjörk och kruståtel.
Ekologi
Ängsfryle är flerårig men saknar utlöpare och vegetativ spridning. Fröna är anpassade för spridning med myror. De sprids uppenbarligen mycket lätt även över långa avstånd och troligen delvis med fordon. Arten är oberoende av kalk och växer huvudsakligen på näringsfattig mark – gärna på grusiga eller sandiga jordar. Den är ljuskrävande och tål inte beskuggning av träd, buskar eller tät undervegetation. Ängsfryle är en kulturmarks- och gräsmarksväxt. Den förekommer allmänt i mager gräsmark i odlingslandskapet. Arten gynnas av både bete och slåtter och är särskilt vanlig i magra och gärna något torra gräsmarker. Nära 40% av alla fynd är dock gjorda i anslutning till vägar.
Variation
Utbredning
Mycket vanlig (99% och 947 noterade lokaler).