dyveronika
Veronica scutellata
Mer information om arten
Dyveronikan är ursprunglig. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863, och Arnell uppfattade den som tämligen allmän i landskapet 1924.
De vanligaste följeväxterna är vattenmåra (32%), ältranunkel, revsmörblomma, gråstarr, veketåg, ryltåg och mannagräs. Arten blommar samtidigt som ekorrbär.

Ekologi

Dyveronikan är flerårig. Den är konkurrenssvag men oberoende av kalk och trivs både på näringsfattig och på näringsrik mark. Arten växer krypande på ytor med våt, naken dy, fin sand eller grus – gärna i anslutning till stränder men lika ofta i små helt isolerade vattensamling-ar som torkar ut på sommaren. Även källor, traktorspår, diken och sänkta tjärnar är typiska växtplatser. Arten är väl spridd i skogslandskapet och förekommer även i lämpliga miljöer i sluten skog. Den gynnas dock starkt av solljus på hyggen och annan öppen mark. Dyveronikan förekommer ofta sparsamt men kan bland annat bli dominerande vid öppna grunda vattensamlingar och fuktytor i gamla grustag. Arten sprids med frön och tycks ha god förmåga att hitta till nya lämpliga växtplatser. Kanske ingår även dyveronikan i fröbanken.

Variation

Växten är oftast kal men håriga populationer har påträffats på flera ställen och omnämns också i litteraturen från skilda delar av landskapet. Ett fynd av plantor med helvita blommor har också gjorts (Risberg 2008).

Utbredning

Dyveronikan är glest men jämnt spridd över landskapet.
Vanlig (74% och 268 noterade lokaler).
karta