Linden anses ha vandrat in under värmeperioden (atlantisk tid) för omkring 6500 år sedan. Littorinahavets nivå var då ganska konstant 70–80 meter över nuvarande havsnivå. Det mesta av lindens spridning har sannolikt skett under denna tid och de närmast åtföljande årtusendena. En stor del av nutidens lindar är alltså relikter från denna period. Lindbast användes förr till reptillverkning och »bastträ« är ett gammalt namn för lind som förekommit i Ovansjö. Arten har knappast nyttjats för lövtäkt i någon omfattning, i vart fall finns inga kända lindar som bär spår av hamling i landskapet.
Linden föredrar klimatiskt gynnsamma växtplatser med god ljustillgång och genomsilande friskt vatten. Typiska lindlägen är blocksamlingar, små branter, forsomflutna öar och kantzoner vid naturliga gläntor. Blocken bidrar till en utjämnad temperatur med liten frostrisk, men ger också något skydd för konkurrens från skuggande granar. Arten kan växa torrt på klapper och även ganska fuktigt – till och med i sumpskog.
Många lokaler är kalkpåverkade lundmiljöer med synnerligen rik lundartad flora. Lind är en av de bästa signalarterna bland kärlväxterna för värdefulla skogsmiljöer i landskapet. Många lindar har helt i onödan gallrats bort av skogsbruket. Om arten inte så envist skjutit stubbskott skulle den troligen ha varit i det närmaste helt utrotad som vild. Trots att linden behöver ljus för att utvecklas är den mycket skuggtålig och kan svälta sig igenom en hundraårig granskogsfas med några krypande grenar.
Den vanligaste följeväxten är gran (41%) men nästan lika vanlig är liljekonvalj följd av piprör, rönn, stenbär, vitsippa, blåsippa och asp. Linden blommar i juli samtidigt med rödklint, ullig kardborre, vägtistel och knärot.
Ekologi
Linden kan både växa upp till åldriga trädjättar eller mattformigt breda ut sig över marken. Flera stora lindar finns i landskapet. Den största är den välkända linden vid sjön Stillaren i Torsåker som mäter ca 7,5 meter i omkrets. Linden förökar sig enbart genom stubbskott och rotslående grenar. Trots att arten uppenbarligen sätter frö finns inga observationer av fröplantor av vilda skogslindar i landskapet. Att artens spridning upphört framgår av att den saknas längs kusten. De lägsta och troligen yngsta lindetableringarna befinner sig nu på öar i sjön Trösken ca 10 m ö.h. Ett stort antal lindlokaler finns på nivån 40–75 m ö.h. Det motsvarar strandlinjen under senare delen av värmeperioden för 4000–6000 år sedan och sammanfaller rätt väl med förhöjda halter av fossilt lindpollen i pollendiagram från myrar i landskapet.
Utbredning
Lokaler
1. Österfärnebo, Lilla Tinäset, 12H4a 6674554 1553453, på blockiga moränkullar med mullrika dalar, gammal översluten skog med gläntor, delvis ren ädellövskog (Almquists lokal för lungört mfl arter 1919) 1998 (PST & BNO).
2. Hedesunda, Hedesundafjärden, Finnäset, 12H7d 6686150 1566250, blockig mark med mullrik jord, litet ädellövbestånd, i de centrala delarna 90% lind, ganska skuggigt med gles örtflora med de flesta lundväxter 1990 (PST mfl).
3. Lillhammaren, S Ekenön i V Hedesundafjärden, 12H7c 6687050 1563050, ädellövskog dominerad av lind 1984 (PST).
4. Ön, V om Herrgårds, 12H8d 6694249 1567339, lite blockig restyta mellan åkrar, 2 jättelindar, den största ca 5 m i omkrets och 30 m hög, den andra 3,8 m i omkrets 1996 (PST), 2006 (GHE).
5. Söderfors, N om Marionsjön, 12H9f 6696247 1577840, ädellövlund med lindar som breder ut sig mot backen 2000 (PST).
6. Kvarnön, 13H0f 6700097 1577354, lövskogsbryn, 190 cm i omkrets, rikligt med sidoskott 1998 (GHE mfl).
7. Torsåker, Stillaren, 13G0i 6700832 1540635, landskapets största lind, 600 cm i omkrets (Dahlbeck 1939), 747 cm 2008 (GHE mfl).
8. Valbo, Långhäll, vid sidan av vägen in mot bosättningen, 13H3g 6719943 1584330, ört- och gräsrik gallrad 50-årig granskog, fd små odlingar intill, rest från odlingslandskap, en jättelind 255 cm i omkrets med 17 sidostammar 2003 (PST).
9. Gävle, Engesberg, Lizzys lind, fridlyst som naturminne 1923, 13H7g 6735668 1581078, trädet är troligen från början planterat, enligt historien till minne av en skeppares döda dotter på 1600-talet. Den sedan några år döda stammen som nu skjuter sidoskott hade 2006 en omkrets av 716 cm (G Vesslén enl Trädportalen).
10. Hille, Testeboån, Prästholmen, 13H7d 6738850 1568650, liten ädellövskog med 15–20 lindar (stamträd), hassel, ask, lönn och al i gip 0,5 m ovan ån 1991 (PST).
11. Oslättfors, Nyhammarsån, 13H7c 6738550 1563650, ädellöv-lund av grov lind och hassel intill ån, centralt dominerat av högresta lindar, säkert ett 15-tal lindar med diameter på 0,5 m eller mer med spillkråkehål och massor med lunglav, även tandrot 1991 (PST).
12. Hamrånge, Måssjön, bolagsreservatet, 13H9e 6747599 1570461, lundartad gammal naturskog med stort inslag av lind, flera grova träd, den grövsta 250 cm i omkrets, även lönn och långa grova aspar, lokalt myskmadra 2002 (PST, BHE mfl).
13. Järbo, Lenåsen, sydsluttningen ca 175 m öh, 13G8j 6740561 1546007, örtrik bördig 100-årig granskog i bergsluttning på genomsilade strandvallar och sydsluttning, klon med 2 träd, ett 20 m högt och 210 cm i omkrets 2001 (PST).
