I Årsunda och Österfärnebo kallades åkerfräken för »rävrumpa«. Det är en ursprunglig art som beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1848 och även i landskapet som helhet av Arnell 1924. Den har till stor del fått sin spridning med kulturen. Möjligen har den ökat under senare delen av 1900-talet.
Arten växer även i skogen och klarar ganska kraftig beskuggning. Den finns oftast i rikare miljöer i sumpskogskanter eller på källpåverkad mark. Åkerfräken växer också på havsstränder, bland annat i strandängar, på grusvallar och i sandiga vikar. Det är svårt att säga vilka miljöer som är växtens naturliga hemvist. Kanske är havsstränder och rikare skogsmiljöer exempel på sådana.
Den vanligaste följeväxten är älggräs (18%). På kulturmarker är dock röllika, stormåra, kråkvicker, rödven, maskrosor, tussilago och revsmörblomma vanligast. I skogen är rönn, vitsippa, glasbjörk, skogsfräken och stenbär de oftast förekommande följearterna. Sporspridningen sker i början av vitsippstid.
Ekologi
Åkerfräken är en starkt kultur- och störningsgynnad sporväxt. Den är ganska näringskrävande och saknas därför på mycket magra marker. Arten har ett djupgående rotsystem med krypande jordstammar på olika djup och trivs därför bäst i finkorniga jordar där den lätt kan föröka sig vegetativt. Åkerfräken är ett synnerligen framgångsrikt och svårutrotat ogräs. Som sådant är den vanlig i åkrar, trädgårdsland och rabatter men växten finns i så gott som alla av människan omskapade marker och i många andra kulturpåverkade miljöer. Åkerfräken klarar att växa i extrema miljöer som industritomter, tippar, banvallar och skjuter upp genom asfalt och jordspringor bland bebyggelse.
Utbredning
Mycket vanlig (98% och 859 noterade lokaler).
