grönkulla
Coeloglossum viride
Mer information om arten

Grönkullan är ursprunglig. Arten angavs från Gävletrakten redan 1810 (Hartman 1810) – »Järvstasältan, med flera ställen, ej sällsynt«. Även i Gävletraktens växter 1863 uppges den förekomma flerstädes. Arten är överlag rätt flitigt rapporterad – totalt finns 58 gamla fyndplats-er angivna. Trots att fler lokaler hittats under inventeringen har arten sannolikt minskat. Detta beror troligen på igenväxning efter upphörande bete och slåtter.

De två vanligaste följeväxterna är piprör och blåsippa (46%) följda av ekorrbär, midsommarblomster, örnbräken, vitsippa, stenbär, gullris, smultron och bergslok. Grönkullan är hävdgynnad och fanns förr i större utsträckning i magra och ofta kalkfattiga gräsmarker. Idag finns knappt någon sådan betad eller slåtterhävdad förekomst kvar i landskapet.

Grönkullan är en av de tidigaste orkidéerna och blomningen sker parallellt med skogsstjärnans, liljekonvaljens och syrenens blomning.

Ekologi

Grönkullan är flerårig. Den är kalkgynnad och nästan alltid kopplad till »rikfläckar« där marken innehåller basiska berg- eller jordarter. I norra delen av landskapet är den inte lika tydligt kalkbunden som i söder. Arten växer både i skugga och solöppet men den är troligen ganska känslig för uttorkning. I landskapet är grönkullan nu främst en skogsväxt. Den växer i skogar av alla åldrar men helst i örtrika gläntor eller i gles skog. I sluten granskog växer den bland andra lågörter som blåsippa och stenbär. Arten trivs också utmärkt på varaktigt öppen skogsmark t.ex. i kraftledningsgator. Den förekommer ofta i bergsluttningar till större berg och gärna på frisk översilad mark. Kalkbrott och igengräsade småvägar med slaggfyllning är också typiska växtplatser. På öppen mark kan den ibland växa under ett tak av örnbräken.

Utbredning

Arten är ofta fåtalig. På en lokal, Kroksjöby i Ockelbo, har över 100 blommande plantor noterats och lokalt kan individantalet vara stort – t.ex. 20 ex./m2 på en lokal i Ockelbo noterad av Wiger (1965). Artens utbredning är kopplad till terrängens kupering och förekomsten av kalkrika jordar.
Mindre vanlig (30% och 128 noterade lokaler). Minskande.
karta