Ängskovall är en ursprunglig skogs- och hedväxt. Den betecknas som allmän i alla tidigare arbeten. Växten har många dialektala namn. Kovallerna har kallats »skepling« eller »sketpligg« i Järbo, Årsunda och Österfärne-bo, »skitgräs« i Ockelbo och »koskälla« i Ovansjö.
Växten lyckas, troligen tack vare sitt parasitiska levnadssätt, att växa i mager barrskog som tallhed och blåbärsgranskog där få andra örter överlever. Rikligast med ängskovall hittar man dock i ljusa glesa skogar eller på öppen skogsmark. Ängskovallen kan växa mycket torrt och enstaka plantor kan framhärda i knastertorra lavmattor på klapperfält. Som myrväxt är ängs-kovallen vanligast i fastmattekärr och tallmossar men den kan också växa mycket blött.
I det gamla odlingslandskapets magra betesbackar och ängar var både ängs- och skogskovall karaktärsarter. Äldre uppgifter vittnar också om kovallernas betydelse för skogsbetet under fäboddriften. Ängskovallen finns även i åtskilliga kulturskapade marker t.ex. i igenväxande vägar och gamla utmagrade åkrar men sällan i näringsrika kulturmiljöer i samhällen.
De vanligaste följeväxterna är hedväxter. I skog är blåbär (52%), lingon, gran, kruståtel, rönn, piprör och skogsstjärna vanligast – på myr tranbär, odon, tuvull, blodrot och skvattram – på kulturmark blodrot följt av rödven, ljung och röllika. Ängskovallen blommar vackrast med linnea, prästkrage och rosor men blomningen fortgår sommaren igenom. Blommorna pollineras bland annat av humlor men självpollineras om pollinatörer uteblir.