skelört
Chelidonium majus
Skelört är en gammal kulturföljeslagare som förr odlats som medicinalväxt. Ett dialektalt namn från Ovansjö är »vårtblomma«. Växten beskrivs som allmän i Gävle-traktens växter 1848 och 1863. Ett stort antal äldre lokaler har meddelats och arten var troligen ungefär lika vanlig under 1800-talet som den är idag.
De vanligaste följeslagarna är brännässla (35%), hundkäx, kirskål, maskrosor och baldersbrå. Skelörten börjar blomma i vitsippstid samtidigt med harsyra, gullviva och maskrosor.
De vanligaste följeslagarna är brännässla (35%), hundkäx, kirskål, maskrosor och baldersbrå. Skelörten börjar blomma i vitsippstid samtidigt med harsyra, gullviva och maskrosor.
Ekologi
Skelörten är flerårig och har basala blad som övervintrar gröna. Den har delvis kleistogama blommor, och fröna sprids av myror. Arten är näringskrävande och i huvudsak knuten till människans boningar. Typiska växtplatser är gamla gödselstackar, jordhögar, trädgårdstipp-ar, husgrunder samt varphögar och slaggstensrester vid bruk och gruvor. Skelörten växer helst öppet eller i halvskugga. Den har dock en viss dragning åt mullrika lövskogsmiljöer i kulturens närhet. Arten kan någon gång växa på grönstensklippor intill bebyggelse och i betade hagar och torrbackar.
Utbredning
Växten är ojämnt spridd i landskapet. Traktvis är den mycket vanlig och kan lokalt bilda stora bestånd.
Mindre vanlig (36% och 155 noterade lokaler).
Mindre vanlig (36% och 155 noterade lokaler).
