bergklint
Centaurea montana
Bergklint är en gammal prydnadsväxt som lätt förvildas. Arnell (1902) anger den som »numer sparsamt odlad«. Den var alltså vanligare i odling under 1700-talet eller tidigt 1800-tal än under senare delen av 1800-talet. Arnell uppger också att den ska finnas förvildad vid Viksjö i Hamrånge. Bergklinten verkar ha odlats mest i Ockelbo socken där den nu har tagit sig längst ut i naturen. Arten kommer ursprungligen från Syd- och Mellaneuropa.
Ekologi
Bergklint är en flerårig art. Den har mest hittats på tippar, trädgårdsutkast, ödetomter och i närheten av gårdar där den odlats. Växten har även fått fäste i öppna ohävdade ägor. Den tycks inte ha någon svårighet att klara klimatet och tål också viss beskuggning. Några lokaler har hittats vid rinnande vatten och möjligen kan växten naturaliseras här.
Utbredning
Mindre vanlig (25% och 71 noterade lokaler). Ökande.
Lokaler
Arten har bla hittats förvildad på flera ställen vid Testeboån i Åmot (sedd redan 1949 av Johan Wiger), vid Jädraåns övre lopp i Ockelbo samt vid Skommarhyttan och Kratte masugn i Torsåker. En annan lokal där den tidigare rapportertas förvildad och fortfarande finns rikligt är Fleräng i Valbo (LEr enl Lindberg 1979).
