Ängsklockan anses spridd med vallfrö i sen tid. Den angavs emellertid tidigt som allmän i landskapet. C.A. Agardh noterade i en reseskildring redan 1809 att den »överklädde ängarna ända till Falun«. Carl Johan Hartman och Claes Östling konstaterade att den var ymnig på alla ängar i Gävle 1810 och Wahlenberg noterade den som »allestädes mellan Högbo och Gefle« 1823. Arten måste rimligen nått landskapet långt före 1800-talets början, troligen även före 1755 då Linné publicerade den första svenska fynduppgiften från Falun.
Ängsklockan växer i de flesta kulturmarker, både torra och fuktiga. Den är vanlig i beteshagar och finns i alla naturliga fodermarker. Särskilt väl hävdar den sig på gamla övergivna odlingar där den ibland uppträder i stor mängd. Däremot ses den sällan som ogräs i brukade åkrar. Arten trivs inte på stränder – vilket avspeglas i en påtagligt lägre frekvens i kustbandet. Många registre-ringar har gjorts i skogsmark, både i gammal skog och på hyggen. Ängsklockan får här ses som en indikator på kulturinflytande, antingen kvarlevande från ett tidigare öppet skede eller inkommen med skogsmaskiner i sen tid.
De vanligaste följearterna är röllika (32%), rödven, prästkrage, kråkvicker, rödklöver och blodrot. Ängsklockan blommar finast på försommaren samtidigt med prästkrage, nattviol, åkervädd och rödkämpar.