brakved
Frangula alnus
Mer information om arten
Brakved är ursprunglig. Växten har många dialektala namn i landskapet. I Ovansjö förekommer namnen »skiton«, »brakon« och »tröske rönnbär«. I Järbo och Ockelbo kallades den förr »sprakbuske« och »spraklind«. Arten uppges förekomma flerstädes i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Arnell (1924b) bedömde den som tämligen allmän men sällan riklig. Arten är idag mycket vanlig och välspridd. Den kan ha ökat genom igenväxning med buskbårder vid tidigare öppna stränder och våtmarker.
Arten kan sällsynt bilda stora buskar eller små träd. Vid Utvalnäs udde utanför Gävle har en 8 m hög brakved noterats i strandskogen. Brakved börjar blomma samtidigt som ekorrbär men blomning pågår även senare på sommaren.
De vanligaste följeväxterna på skogsmark är gran (34%), älggräs, rönn, stenbär, glasbjörk, ekorrbär, klibbal och vitsippa. I kärr är blodrot (36%), stenbär, älggräs, tranbär, hirsstarr, tall och blåtåtel vanliga följearter.

Ekologi

Brakved är en buske med små vita blommor och svarta bär som äts och sprids av fåglar. Arten är oberoende av kalk och har små krav på näringstillgång. Den föredrar fuktig låglänt mark och kan växa både öppet och i sluten skog. Gles lövrik fuktskog vid stränder eller sumpskog i myrkanter brukar alltid innehålla brakved. Växten är tålig mot översvämningar men växer oftast i strandens övre del eller ovanför den egentliga stranden, gärna i mark som torkar ut ordentligt på sommaren. Brakved är en viktig art i de strandsnår som utvecklas på blockiga moränstränder vid forsar och exponerade sjöstränder. Växten är ganska vanlig även efter kusten och etablerar sig i lövbårderna ovanför havsstranden. I undantagsfall kan arten även växa torrt i odlingsrösen eller klapperfält. I trakter med stor andel stränder och våtmarker brukar brakved kunna dyka upp lite här och där även på ganska oväntade platser.

Utbredning

Mycket vanlig (99% och 1189 noterade lokaler).
karta