Gulvialen saknar troligen naturliga växtplatser i land-skapet och har kommit in med kulturen för länge sedan. Arten var allmän eller tämligen allmän på 1800-talet och kan ha fått ökad spridning med vallodlingen. I Valbo har växten förr kallats »käringtänder«.
I skogslandskapet är gulvialen i första hand en kvar-leva av kulturen. Troligen fick den förr stor spridning med fäbodbruk, skogsbete och tillfällig uppodling. Även i nutid verkar art-en spridas till nya platser men nu med motorfordon och skogsmaskiner. Gulvialen är nu ganska vanlig på hyggen och annan öppen skogsmark men den förekommer även i näringsrikare öppen skog. Man kan också hitta den i berg och branter av kalk eller grönsten, särskilt i närheten av kulturen, och ofta bland andra ärtväxter. Växten trivs inte på våta marker och har bara någon enstaka gång setts i rikkärr.
Det vanligaste sällskapet utgörs av midsommarblomster (25%), kråkvicker, röllika, stormåra, rödven, älggräs och stenbär. Gulvialen blommar rikligt samtidigt som ekorrbär, lupiner och midsommarblomster. Blomningen fortsätter även längre fram på sommaren.