Strandlummer är en ursprunglig art med huvudsaklig hemvist i skogslandskapet. Den hittades första gången vid Brännsågen vid Testeboån (»i en äng vid Storbron«) omkring 1813 av C.O. Östling. Ett femtontal äldre lokaler är kända. Sannolikt är den ungefär lika sällsynt idag som under 1800-talet. Tidigare växtplatser på fuktig ängsmark och strandbeten har försvunnit men nya kulturskapade lokaler har tillkommit.

Strandlummern är en ganska ljuskrävande och mycket konkurrenssvag växt. Den växer på öppna lokaler med naken fuktig jord. Artens naturliga miljö är troligen myrar och stränder men opåverkade biotoper med strandlummer är ovanliga. Nästan alla fynd har gjorts i störda eller kulturskapade miljöer som dikade myrar, grustag och vändplaner till skogsvägar. I myrar växer den på naken torv i anslutning till lösbottenytor, men helst på något fastare naken torv i avsänkta flarkar eller i tidigare överdämda strandkärr. Övergivna grustag med naken fuktig mineraljord och begynnande igenväxning eller liknande miljöer vid skogsvägar, helst i närheten av myrar, är bra ställen att leta efter strandlummer. Arten kan också växa på körvägar och stigar i öppen fuktig skogsmark, t.ex. under kraftledningar.

De vanligaste följearterna är rundsileshår (50%), ljung, blodrot, blåtåtel och ärtstarr.