bäckbräsma
Cardamine amara
Mer information om arten
Bäckbräsman är ursprunglig. I Gävletraktens växter uppgavs den vara sällsynt 1848 och finnas flerstädes 1863. Endast tretton äldre lokaler är namngivna. Trots att betydligt fler lokaler framkommit under inventeringen är det inte troligt att arten generellt har ökat.
De vanligaste följearterna är älggräs (37%), kabb-leka, revsmörblomma, vattenmåra, kärrfibbla, topplösa, majbräken och bäckveronika. Bäckbräsman blommar samtidigt som ekorrbär, korallrot och ögonpyrola.

Ekologi

Bäckbräsman är flerårig och kan spridas vegetativt med krypande, rotslående utlöpare från basen av stjälken. Den är beroende av rörligt framträngande grundvatten och hittas i huvudsak vid rikare källor och källbäckar. Den trivs inte i miljöer med stillastående och surt markvatten och gynnas därför av kalk- och lerrika jordar. Arten kan dock vara rotad i olika jordar – torv, sten, sand, lera och lös dy har noterats. Bäckbräsman kan växa nästan helt öppet i källor, i myrar eller i odlingslandskapet, men oftare mer eller mindre skuggigt i skogen. Typiska miljöer är bäckstråk eller starkt genomsilade sluttningar och raviner med ormbunkar, kärrfibbla och andra örter. Arten förekommer även i lundmiljöer vid orörda åar och bäckar utan synligt grundvattenutflöde. Den växer också i skogs- och åkerdiken på ställen som troligen påverkas av framträngande grundvatten. Arten har inte noterats på havsstränder eller i kulturskapade miljöer. Bäckbräsman är en bra signalart för värdefulla skogsmiljöer och nästan alltid ett bevis på rörligt ytnära grundvatten. Den förekommer ibland i massvegetation.

Utbredning

Bäckbräsman är påtagligt ojämnt spridd. I många delar av landskapet är den sällsynt. Den saknas helt i skärgården.
Vanlig (42% och 191 noterade lokaler).
karta