Ormrot är gammal i landskapet men det är inte säkert att den är ursprunglig. Den kan ha kommit in med tidigt jordbruk. Växten uppgavs redan 1758 från Kullsands fäbodar i Gävle (Hülphers 1758).
Växten påträffas också i en mängd andra miljöer i odlingslandskapet. Fuktiga körvägar, torrare vägdiken samt grässvålar vid fäbodar, gårdar och lador kan exemplifiera detta. Undantagsvis kan den etablera sig i gamla vallar om de inte gödslats eller plöjts på länge. Arten förekommer också i torra gräsmarker, men inte i de kalkrika örtbackarna i Gävletrakten.
Ormroten är kalkgynnad och ingår ofta i kalkfuktängar och i fastmattesamhällen i rikkärr eller helst extremrikkärr. I skogslandskapet hittas den i huvudsak i öppna kulturpåverkade miljöer som kraftledningsgator, skogsvägar med mittsträng eller kring naturliga gläntor i skogen. Till betydande del har den säkert fått sin spridning med skogens nyttjande för bete och slåtter. Kanske är den inte ens ursprunglig i extremrikkärr utan bara avtryck av det gamla bondesamhället.
Den i särklass vanligaste följearten är blodrot (53%) följd av rödven (30%), prästkrage, blekstarr och vårbrodd. Även darrgräs har förhöjd frekvens i ormrotens sällskap. Ormrot är också en av de vanligaste följearterna till fältgentiana.