Tätörten är ursprunglig. I Hille kallades den förr »tätgräs« och i Ovansjö »snorblad«. Arten angavs vara tämligen allmän eller finnas flerstädes i Gävletrakten på 1800-talet. Vid början av 1900-talet uppgavs växt-en från flera socknar i inlandet utan att särskilda lokaler specificeras vilket får tolkas som att den var ganska vanlig vid denna tid. Arten har säkert försvunnit från åtskilliga fuktiga och våta gräsmarker efter upphörd hävd. Kanske har dessa förluster kompenserats av att nya lokaler tillkommit på skogsvägar och brukningsvägar.
Tätörten är konkurrenssvag och ljuskrävande. Den föredrar låg vegetation och fuktig översilad mark som utsätts för slitage eller lättare erosion. Arten växer på näringsfattig mark men är något kalkgynnad, särskilt i södra delen av landskapet. Myrar och stränder är växt-ens ursprungliga biotoper. Tätört är en bra indikatorart för rikkärr. Den hittas oftast i lågvuxna starrmattor och på fuktig torv längs stigar på myrarna. Typiska miljöer är också »kärrfönster« och sipperstråk med frambrytande markvatten, gärna i bergsluttningar eller vid hällar och havsstränder. I norra Gästrikland är växten ganska vanlig i strandbrinkar längs vattendragen.
Tätörten är starkt kulturgynnad och den vanligaste biotopen är som nämnts vägar – helst igenväxande grusvägar eller enkla körvägar med fuktig, gärna något finkornig jord där arten kan växa både i vägbanan och längs dikeskanterna. Fuktängsfragment och stigar i kraftledningsgator är också typiska växtplatser.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (55%) följd av knagglestarr, kärrviol, ljung och blekstarr. På myrar är snip och ängsnycklar vanliga följeslagare. Tätörten blommar samtidigt som ekorrbär och hundkäx.