kärrull
Eriophorum gracile
Mer information om arten
Kärrull är ursprunglig. Den angavs först som sällsynt, senare som »flerstädes«, i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Totalt finns 14 gamla lokaler vilket antyder att växten kanske var vanligare förr. Märkligt nog ligger hälften av de aktuella lokalerna i Ockelbo i nordvästra Gästrikland som tidigare undersöktes av Johan Wiger utan att en enda lokal hittats på Gästrikesidan.
Den vanligaste följeväxten är trådstarr följd av sjöfräken, vatten-klöver, dystarr, kärrsilja, dybläddra och dytåg. Arten blommar senare än ängsull och samtidigt som ekorrbär och skogsstjärna.

Ekologi

Kärrull är flerårig. Den liknar ängsull men bildar färre men längre utlöpare. Växten har bara hittats i myrar – mest i blöta kärrstråk men också i gungflybårder vid svagt kalkpåverkade tjärnar. Arten är troligen konkurrenssvag och beroende av naken blöt dy och framträngande markvatten eller starkt genomsilande ytvatten. Den växer ofta mycket blött och svåråtkomligt. Kärrullen förekommer både i rikkärr och fattigkärr men inte i extremfattigkärr och mossar.

Utbredning

Kärrullen förekommer normalt ganska sparsamt men lokaler med över 100 strån har påträffats. Växten förbises lätt under försommaren och torde vara omöjlig att upptäcka då den inte blommar eller har satt frukt.
Sällsynt (9% och 20 lokaler).
karta