Storigelknopp är troligen ursprunglig. I Gävletrakten ansågs arten sällsynt 1848 och var då enbart känd från Gavleåns nedre delar. 1863 uppgavs den förekomma flerstädes. Arten har ökat starkt under 1900-talet och är möjligen en ganska sen invandrare. Den har säkert gynnats starkt av ökad näringstillgång samtidigt som maskinella grävarbeten och massförflyttningar befordrat spridningen.
Några fynd har också gjorts i diken genom myrmark. Storigelknopp har hittats i åmynningar vid havet men inte i bräckt vatten. Vid de större näringsrika sjöarna, längs Dalälven och vid Storsjön växer den ofta i den blöta strandzonen innanför vassarna eller vid bryggor och båtplatser där vassar saknas.
De vanligaste följeväxterna är svalting, topplösa och mannagräs men ofta förekommer andra näringskrävande arter som kaveldun, strandklo, andmat och sprängört.