vippärt
Lathyrus niger
Vippärten är ursprunglig. Det första fyndet gjordes av Erik Almquist 1918 på berget Åsbotten i Torsåker.
Den i särklass vanligaste följearten är piprör (76%) följd av liljekonvalj, gökärt, blåsippa och smultron. Ofta finns flera andra ärtväxter som vårärt och backvial i närheten. Vippärten blommar på högsommaren.
Den i särklass vanligaste följearten är piprör (76%) följd av liljekonvalj, gökärt, blåsippa och smultron. Ofta finns flera andra ärtväxter som vårärt och backvial i närheten. Vippärten blommar på högsommaren.
Ekologi
Vippärten är flerårig. Den sprids och föryngras enbart med frön. Arten är ljus- och värmeälskande och tydligt kalkgynnad. Den har i huvudsak påträffats på öppen eller halvöppen mark i anslutning till branter och hällmarker av basisk berggrund. Ett stort antal växtplatser i Torsåker har hittats i kanten av kalspolade hällar strax under högsta kustlinjen 200 m ö.h. Troligen erbjuder dessa platser ett gynnsamt lokalklimat med liten frostrisk och goda ljusförhållanden samtidigt som konkurrensen från annan växtlighet är begränsad. En liknande förekomst finns också på sydväxtberget Kungsberget i Järbo. Förekomsterna utgör sannolikt relikter från värmeperioden då arten av allt att döma har haft en större utbredning och spridningspotential än idag (Risberg 1999). I sydligaste delen av landskapet finns nu flera kända lokaler för vippärt långt under högsta kustlinjen. Dessa lokaler är knappast relikter utan hänger samman med artens nuvarande huvudutbredning. De är dock alla knutna till områden med kalkrik berggrund och ofta, men inte alltid, belägna intill hällar och småbranter. Arten är nästan alltid fåtalig och lokaler med mer än 100 plantor är ovanliga.
Utbredning
Arten är sydlig med en enda nordliga-re förekomst i landet (Sjuberget i Hälsingland). Ett liknande utbredningsmönster med högt belägna reliktförekomster i kombination med låglandsförekomster finns även hos tjärblomster.
Sällsynt (8% och 25 lokaler).
Sällsynt (8% och 25 lokaler).
