Skogsviol är ursprunglig. Den är en tålig och vittspridd skogsväxt som troligen inte förändrat sin förekomst och utbredning sedan 1800-talet. Arten uppges som allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863.

Skogsviol kan växa både öppet och i sluten skog. Den är tydligt kalkgynnad och föredrar något rikare frisk skogsmark. Den kan växa ganska torrt, gärna på hällar och klippor av kalkrika bergarter, men också fuktigt bland ormbunkar. Skogens ålder och sammansättning tycks ha rätt liten betydelse.

Skogsviolen har ungefär samma biotopkrav som blåsippa och vispstarr men är mer spridd och inte lika kalkkrävande som blåsippa. Skogsviol är precis som blåsippa en karaktärsart för barrskogar och blandskogar av lågörttyp. I sådana välavvattnade lundartade skogsmiljöer finns den ofta i stor mängd. Den är också typisk för torrare kalkpåverkade tallskogar och har god förmåga att hitta små fläckar och stråk med bättre markförhållanden i den triviala blåbärsskogen. Skogsviolen är ingen strandväxt men förekommer ofta vid rikare bäckmiljöer, gärna forsmosaiker, och i rika lövbårder efter kusten.

Arten har stor spridning även i kulturlandskapet. Den är inte ovanlig i ängar och betesmarker och finns ofta i vägkanter och diken längs småvägar. Arten är annars inte kulturgynnad och undviker i det längsta kulturskapade och näringsbelastade miljöer.

De vanligaste följearterna på skogsmark är piprör (51%), stenbär, gran, blåsippa (38%), harsyra, vitsippa och rönn. Skogsviolen blommar i slutet av vitsippstid samtidigt med gullviva, hägg, vårärt och de flesta andra violer.