Flugblomster är ursprunglig. Arten har även tidigare varit mycket sällsynt. I Gävletrakten var tre lokaler kända 1863. Ytterligare lokaler har senare rapporterats och vi känner nu till nio gamla lokaler. Växten har försvunnit genom igenväxning i några kärr men annars verkar arten inte ha minskat påtagligt. På ön Orarna i Valbo har den nog snarare ökat tack vare avsevärd landtillvinning sedan 1800-talet.
Den flitigast antecknade följeväxten är vattenklöver (50%) följd av hirsstarr och blodrot. På fjärde plats kommer älväxing som är den kanske bästa ledarten till flugblomster. Andra typiska följeslagare är ängsstarr, trådstarr, kärrknipprot, darrgräs, vitpyrola och majviva. Flugblomster blommar samtidigt med nästrot, ekorrbär, ögonpyrola och ängsnycklar. Blomningen varar närmare tre veckor. Växten är känd för att pollineras av en specifik stekel (Gorytes) som blomman efterliknar till färg, form och lukt. Trots att stekeln aldrig ses tycks samspelet fungera då växten ofta sätter frukt.
Ekologi
Flugblomster är flerårig. Den anlägger liksom många orkidéer årligen en näringslagrande knöl vid stjälkbasen. Arten har små vindburna frön och är förhållandevis lättspridd. Dess utbredning begränsas istället av tillgången på lämpliga växtplatser. Flugblomstret har små krav på näringstillgång men är starkt kalkbunden. Växten är ljuskrävande och växer öppet i gles och ganska låg vegetation i extremrikkärr och kalkfuktängar. Flugblomster är den mest kalkkrävande växten i extremrikkärren. Den bör sökas i fastmattor med rik och ängsartad flora där påverkan av översilande markvatten är särskilt påtaglig. Undantagsvis kan arten också växa mycket blött på gungfly. Kalkfuktängar med flugblomster har bara hittats på den kalkrika ön Orarna. Här växer den i halvöppna fuktängar innanför havsstranden, gärna på platser med kvarstående vatten och jordar påverkade av uppfrysning. Små förekomster finns även i fuktängsrester i den barrdominerade landhöjningsskogen. Inga förekomster är kända där arten varit beroende av bete eller slåtter även om sådan hävd säkert bedrivits på många lokaler.
Utbredning
Mycket sällsynt (2% och 8 lokaler).
Lokaler
2. Idbäcken 1871 (RHn i S) = Lummerbäcken, N om Långhäll, 13H4g 6720409 1584451, i övergång mellan fastmark och glest skogbevuxet extremrikkärr, 1985 och senare, 15 ex 2003 (PST).
3. SV Långhäll, »backkärret«, 13H3g 6719703 1583912, backkärr av kalkpåverkad rikkärrstyp, 2 ex 2002 (PST mfl).
4. Brännan, i slåtteryta, 13H4g 67215 15836, 10–20 ex 2014 (Linda Svensson).
5. Matyxsjön 1966 (Rune 1967a), 1976 (G Eriksson i eget herb), 13H4g 6723350 1583950, extremrikkärr i fastmattesamhälle med ängsartad växtlighet, 1 ex 1989 (PST).
6. 500 m SV Matyxsjön, 13H4g 6723552 1583329, halvöppet extremrikkärr, 6 ex 2001, 7 ex 2002 (PST).
7. Sävasjön 1918 (Smith 1919), Sävasjöns nordända, sparsamt (Arnell 1950), NO sjön vid reservatsgränsen, på stig 150 m S om vägen, 13H3g 6717650 1582650, blandsumpskog, 1 ex 1983 (BHE), ej noterad senare, kanske utgången.
8. Orarna 1965 (Rune & Löhman 1965), flerstädes (Lindberg 1979), Kalkstensviken, vätar 1976 (Ericson & Lundin 1976a), flerstädes på öns sydsida tex skogen mellan Torpet och Kalkstensviken, 13H5g 6729611 1582152, i gläntor i barrskog, säkert 50 ex 1984 (PST mfl), 2006 (Å Malmqvist mfl); 6729933 1582752, i hedartad gles kalkbarrskog 25 ex inom 3 × 2 m och på flera ställen i närheten 2007 (PST); 6729632 1582549, kalkfuktäng ovan stranden, öns rikaste lokal, > 50 ex 1984, 175 räknade men minst 300 ex 2007 (PST).
Äldre uppgifter
Valbo, Kubbo 1847 (RHn i UPS), 1858 (JA Wiström i S); Sågkarlsmuren (Hartman 1848, 1863); Kubbo i Ormkärrsmuren (Hartman 1863); Bultbomurarna, 2 platser 1954 (Lindberg 1979); mellan Fleräng och Siggebodarna (Hartman 1863) [på Upplandssidan?].
